..

Oftast när jag kommer hem från skolan kan jag känna en känsla av tillfredsställelse för att jag faktiskt har varit där. Idag gör jag inte det.

Mina prestationskrav jag har byggt upp dom senaste veckorna är löjligt höga. Varför har jag gjort så? Jag som (nästan) alltid varit stolt över mig själv och vad jag faktiskt har åstadkommit trots allt som hänt runtomkring. Jag som alltid säger åt människor att dom ska vara stolta över sig själv och inte låta människors åsikter dra ner dom, vara stolta över vad dom har presterat trots ångest och bedrövelse.

Men nu känner jag mig inte nöjd med något jag gör. När jag spelar piano så kan jag inte sluta öva, för jag kan göra bättre. När jag pluggar blir jag aldrig nöjd. För jag kan göra bättre. När jag tittar på mig själv i spegeln ser jag inte någon jag brukade se, nu ser jag något helt annat. Precis som med ätstörningar då den sjuke inte ser den smala i spegeln som andra gör, utan en överviktig version av sig själv. Ungefär så, fast jag känner mig nästan lite overklig.

Det är som att jag bryter ner mig själv totalt. Känslomässigt är jag så slutkörd att om det skulle visa sig på utsidan skulle jag nog se ut som en gammal tant. Jag går på tomgång, det enda som finns kvar är den där plågsamma känslan av total ensamhet, trots att jag inte är ensam. Jag var tvungen att titta lite närmare för att kolla om mina ögon verkligen hade ändrat färg, dom ser gråa ut. Grått och tomt i blicken, istället för grön/blå färg så såg jag bara tom ut.

Så när jag klev upp i morse och tvättade ansiktet stannade jag upp. Det är första gången jag ser mig såhär. Jag har alltid exploderat i känslor och fått utlopp för dom, nu äter dom upp mig inifrån.