"Marple, viskar jag till min hund med ett tragiskt tonfall, 'nu är det bara du och jag. Ensamma i världen.'
Det bästa med mig är att jag har en benägenhet för melodramatiska överreaktioner och samtidigt är absolut medveten om detta i varje sekund - vilket jag naturligtvis aldrig skulle erkänna.
Medan jag gråtande packar mina saker, begraver ansiktet i mina darrande händer eller med italiensk glöd krossar två, tre glas mot väggen händer det ofta att Philipp säger saker som: "Ta nu ett djupt andetag" eller: "Varför ska du alltid hetsa upp dig på det där sättet?" eller: "Lägg av med att spela teater!"
Det är ju som om någon i salongen skulle resa sig upp mitt under slutscenen i Romeo och Julia och ropa till skådespelarna på scenen: "Nej, hör ni, nu får ni väl ta och skärpa er, va!"
Det stör mig när folk inte tar mina överdrivna känsloyttringar på allvar. Jag som lägger ner så mycket möda på dem."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar