Existens

Jag kan inte sova som jag brukar kunna göra. Jag brukar kunna somna väldigt fort annars, men nu när Johan inte är här så måste jag vänta till medicinerna börjar verka för att kunna somna. Jag saknar honom.

Idag har varit en jobbig dag. Det känns som att jag hela tiden arbetar på min enorma lista med saker att göra, men varje gång jag har gjort en sak så kommer det upp någon annan. Ibland två. Sånahär perioder tar knäcken på mig, det är så mycket som måste göras och så lite ork att göra det. Det blir för mycket och allting rasar samman. Men eftersom jag är van att livet stannar och jag inte orkar mer, så hittar jag ganska snabbt greppet igen och kan fortsätta.

Nästa vecka kommer att bli tung den med, men inte lika tung som den här har varit. Det är ingen ordning på någonting, inget stämmer. Jag måste styra upp alltihopa, på alla plan. Hur orkar man? I slutändan så ligger jag bara i sängen och stirrar rätt upp i taket och jag funderar alltid på hur jag ska orka med nästa problem. Och problemet efter det. Och sen nästa. Jag måste lägga upp strategier och kolla över min ångest och planera. Hur mycket energi ska jag ge för det här problemet? Och nästa? Hur gör jag för att överleva?

Och sen håller jag fast mig själv. Jag låser mig mentalt för att inte tappa greppet, för allt i mig skriker efter att släppa lös monstret som ligger och äter upp mig inifrån. Bara skrika ut det. Kasta saker, skrika, förstöra.

När jag ligger såhär i mörkret själv med mina egna tankar kan jag inte låta bli att börja tänka på om det egentligen är tänkt att jag ska leva det här livet. Det kanske inte är tänkt att jag ska orka med allting och att allt egentligen är ett enda stort misstag. Att börja ifrågasätta sin egen existens är fruktansvärt obehagligt. Jag undviker att tänka på sånt så länge det går, minskar möjligheterna till att finna rum till att göra det. Det är svårt att komma ihåg det ljusa, när allt är mörker.