Jag tycker inte om att bli påmind om saker. Jag tycker inte om att komma på hur långt det är kvar och hur långt det är kvar att gå till jag blir nöjd.
Min konstanta känsla av vemod släpper inte taget, jag bara sjunker ner i det och jag vet inte riktigt varför. Det känns som att jag inte ens gör något motstånd till att göra något åt det, jag bara låter det vara. Kanske är bäst så. Jag vet inte.
Jag och Johan har börjat leta efter en ny lägenhet, så nu ska jag flytta. Igen. Det känns fruktansvärt drygt, men efter att ha haft ex antal diskussioner om flytt så har vi gemensamt kommit fram till att det är lika bra att göra det. Men först blir det till att leta, leta och leta. Jag orkar/tänker inte flytta till en lägenhet där vi inte kan föreställa oss att bo ett bra tag. Så det måste ligga relativt nära stan, universitetet och affär, då behöver vi inte flytta om det blir så att någon av oss börjar plugga på universitetet eller annat dumt. Nu kommer jag inte kunna göra det på absolut minst ett och ett halvt år till, men ändå. Jag tror inte att jag ens vill göra det då.
Känslan som gror i magen är otrevlig. Den har legat där ett tag nu och idag fick jag en liten käft på smällen (metaforiskt) och den fick mig att känna så liten som jag egentligen är. Jag kan inte, är inte kapabel. Jag räcker inte till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar