Mardröm

Det har varit en otrevlig natt till idag. Jag har börjat tänka mycket på bron man går över när man ska in till stan från där vi bor. Nu ligger det mörk is under och det är väldigt obehagligt. Jag är inte bara höjdrädd, jag är rädd för vatten och framförallt is. Det gillas inte.

Och nu, på kvällarna, kan jag inte tänka på annat än att jag hoppar ner från den här bron. Jag kan inte sluta se bilden framför ögonen på mig och jag föreställer mig hur kallt och ont det måste göra att hoppa genom isen, om man ens överlever. Och jag kan inte sluta! Det är riktigt jobbigt, jag får svårt att andas. Igår kväll var det riktigt jobbigt, antagligen för att vi såg en film där det var vinter och krig. Dom gick genom isen där och en massa dog. Pathfinder tror jag den heter.

När Vilmer dog drömde jag fruktansvärda mardrömmar. Utdragna, fruktansvärda och ångestfyllda mardrömmar där känslan man hade när man vaknade satt i nästan hela dagen. Dom kändes alldeles för verkliga att till slut blev det svårt att skilja på verklighet och drömmar. Dom här mardrömmarna förföljde mig mycket i två till tre månader, men sen släppte dom. Jag minns inte riktitg vad det var som fick det att sluta, det var något med att jag fick titta på hans fotoalbum eller gravplats med min syster.

Inatt drömde jag en sån mardröm, fast om Johan. Väldigt obehaglig var den och känslan vill inte släppa. När han for på jobbet imorse så kunde jag inte somna om, så nu sitter jag bara här och har ont i magen. När jag vaknade av hans väckare (han är en sån som ställer väckaren 45 minuter innan han egentligen ska kliva upp så att han får snooza ett tag, det är inte så populärt måste jag säga), så kröp jag snabbt över på hans sida och gömde mig under hans täcke.

Jag gör så ibland på nätterna när jag får mycket ångest eller blir rädd för att jag hör något läskigt. Som nazister som patrullerar utanför på gatan. Ibland så behöver jag inte väcka honom utan bara krypa in under hans täcke, för i sömnen så lägger han iordning sig så att jag kan ligga på hans arm och i sömnen så ger han mig en puss på pannan och håller handen med mig. Det är oftast det enda jag behöver för att kunna lugna ner mig, ibland måste jag väcka honom för att få gråta en stund.

Jag hör ditt hjärtas jämna slag

Mitt huvud mot ditt bröst i nattens timmar

Vi ska vara tillsammans när dag läggs till dag

För dit du går, går också jag

...

Min själ, min kropp har lust till dig

Din andedräkt som hettar i mitt öra

rymmer samma längtan som värker i mig

Min kropp, min själ har lust till dig

Utrag ur Kristina från Duvemåla - Min lust till dig