Skitdag i klass ett

Idag har varit en riktigt jobbig dag.

Det hela började med att jag försov mig=jag missade gruppredovisningen och får antagligen skriva ett arbete med 6 (!) olika situationsbeskrivningar ang. äldreomsorg och hur jag skulle göra/inte göra. "Motivera dina svar!" Jag behöver inte ens börja försöka förklara hur jobbigt det känns.

Men jag höll vid gott mod och planerade in att komma dit efter lunch, då vi har våran sista Vård- och Omsorgs lektion. Vi skulle få reda på hur det gick på provet och avrunda kursen. Förmiddagen gick åt till att avsluta monsterarbetet jag skrev på hela kvällen igår och att ringa runt till min familj.

Vi är många i min familj, för många. Egentligen så har jag "bara" fyra syskon. Tre av oss har respektive, skilda föräldrar en har en respektive och en har en som kan räknas som respektive. (Hasse, han har varit med ett tag. Han ses som familjemedlem.)

I våran familj så firar vi jul två gånger. En hos Mamma, dagen innan, och en hos mormor, morfar och pappa, på själva julafton. Men den här julen har större delen av min familj valt att strula till allting med att resa bort till olika ställen, men dom har inte bestämt sig än. Jag och min syster (som vanligt) skvallrade ihop oss och delade på uppgiften att ringa runt till alla dessa människor. Jag fick Mamma, hon tog Matti (min storebror) som har fått för sig att ta med mig Markku (en av mina småbröder) till våran vinterstuga istället för att vara med oss. Vi behöver beslut, för i år ska vi köra någonting i "hemliga tomten"-stil då vi ska köpa bara en present till någon. Det blir bättre så. Vi slipper köpa en massa presenter och jag slipper få sån jävla ångest.

Sagt och gjort så ringde jag till Mamma och pratade en stund, där fick jag också tag på Markku som jag haffade tag i på samma gång. Sen, helt utan anledning, så ringde jag till Pappa. Fråga mig inte varför, jag vet helt ärligt inte. Det var mycket ledsamt att prata med honom. Han är riktigt sjuk nu och han är väldigt förvirrad. Och jag måste ge lite credit till mig här för att jag är så pedagogisk. Jag är expert på att prata med utvecklingsstörda, fyllon och andra som har problem. Och tyvärr så räknas han med i den här gruppen. I gruppen där man gång på gång måste förklara vissa saker med lättare ord och kommunicera på ett helt annat sätt än vad man gör när man pratar med en människa som inte har problem. Han hänger inte med när man pratar, blir förvirrad och glömmer bort sig, sluddrar, blir osäker.. Men idag försökte jag inte få fram någon information på en gång, jag bara lät honom prata. Så han pratade, pratade och pratade. Tiden gick och jag började känna mig stressad, det enda jag ville veta var om han skulle fara bort över jul med sin brud eller inte. Men han pratade på om sitt jobb, djur han har dödat, att han har tagit tjänsteledigt, hans renoveringsprojekt.. Ibland lyckades jag komma in i samtalet, inte för att jag hade något att säga, utan bara för att påminna honom att det var jag som pratade med honom, ingen annan. Han glömmer bort det annars och det måste vara jobbigt att glömma bort vem man pratar med, och pinsamt förstås.

När min telefon fick slut på batteriet så drog jag en djup suck, dels av lättnad och dels av sorg. Men klockan var mycket och jag var tvungen att kasta på mig mina kläder och springa in till skolan. Alla var borta, dörren var låst. Nåväl, tänkte jag. Så var det med det, inget att tjura över. Så jag gick på stan en sväng och köpte lite julpynt och saker så att jag kan göra knäck, för i år ska jag försöka satsa på julbak (!!).

När jag kom hem och skulle låsa upp dörren så ser jag till min förfäran att jag tagit fel nycklar med mig. Våran dörr är en dålig dörr, där man bara stänger igen den för att den ska låsas, man behöver ingen nyckel för att göra det och eftersom jag varit så stressad, så hade jag tagit med mig fel nyckelknippa. Jag hade ingen mobiltelefon, för den var på laddning och jag var blöt om fötterna och våran hyresvärd var inte hemma. Då började jag nästan gråta.

Som tur är så jobbar min kompis Jenny bara en pytteliten promenad härifrån så jag gick dit i hopp om att hon fortfarande var kvar så att jag kunde låna hennes telefon. Hon hade egentligen slutat, men hon hade försovit sig på morgonen, så hon var kvar. Jag fick låna hennes telefon, men eftersom jag inte har något nummer till våran hyresvärd så ringde jag till Mimmi. Mimmi har bil, telefon, behöver inte skynda sig tillbaka till jobbet och är bra på att hjälpa. Hon kom in till stan och hämtade upp mig, men hon hade bråttom. Hon skulle hämta en av katterna hos veterinären (kastrering), hämta upp Freddis och åka ner till övik. Men först for vi och åt och funderade på hur jag skulle kunna få kontakt med min hyresvärd. Vi började få bråttom, för katten skulle hämtas upp och susade iväg till hennes lägenhet (den ligger någon mil utanför Umeå) och hämtade hennes bärbara dator (tack gud för mobilt bredband). På vägen in till stan igen så kollade jag både Eniro och Hitta.se, men hittade henne inte. Johan hade numret till Åke (som äger fler fastigheter, han är inte våran hyresvärd) och efter några samtal så fick jag tag på honom. Han gav mig numret till min hyresvärd, som skulle ha en huvudnyckel. Jag ringer till henne, men hon har inte kvar sin huvudnyckel, för målaren hade glömt lämna tillbaka den idag, så jag ringer tillbaka till Åke och får åka till honom och hämta en nyckel där.

Sen kom jag in i min lägenhet igen. Jag lämnade nyckeln hos vår hyresvärd, som nu kommit hem och passade på att prata med henne om våran frys som är trasig och om att kopiera våran nyckel. Jag fick ta av mig mina blöta skor, byta till mjukisbyxor och äta en macka. Sen ställde jag alarm på två timmar och somnade som en stock. Jag verkligen däckade. När jag vaknade igen var allting mycket bättre.

Så nu har jag lyssnat på min julskiva som jag bränt iordning med utvalda julsånger med Celtic Woman, satt upp julgardiner, storstädat vardagsrummet och pyntat våran gran. Det blev inget bak ikväll, det får bli imorgon.

Dagens hjältar är Jenny och Mimmi. Det är tur att jag har så bra vänner, dom är världens bästa.

Jag är dock fortfarande lite sorgsen efter samtalet med min pappa. Utdrag ur samtalet:

Pappa: Blablabla vi har fått så mycket jobb i företaget nu och blablabla vi måste arbeta hårt nu, men det går bra för jag har tagit tjänsteledigt från räddningstjänsten blablabla.
Jag: Ursäkta att jag avbryter pappa, men jag måste bara få fråga. Du säger alltid att vi måste göra det och det i ditt företag.. vem är den andra? Det är väl bara du som jobbar i ditt företag, eller hur?
Pappa: Ja, men vi har så mycket arbete att vi måste vara flera.
Jag: Men pappa, det är ju bara du som jobbar..
Pappa: Ja, men vi jobbar ju så hårt!
Jag: Det vet jag redan pappa, du jobbar nästan lite för hårt och mycket... men, du är fortfarande en person. Du är inte vi, du är bara en person. Vi betyder ju att man är flera stycken.
Pappa: Men i ett såhär stort företag så jobbar vi väldigt hårt.
Jag: Jaa, det gör du verkligen pappa...

Det är sorgligt. Jag pratade med Mimmi och hennes förslag var att han kanske fortfarande hade svårt med svenskan, att han inte kunde förstå skillnaden. Men eftersom han har bott i Sverige sen han var 16 år gammal, så kan han svenska hur bra som helst. Han kan ibland ha svårt att skilja på hon och han, men det är allt. Och vissa ord uttalar han lite roligt. Som filosofera.. för honom blir det: filosoifiera. Jag har också uttalat det orden så, jag har jättesvårt att uttala det på något annat sätt.. antagligen för att han alltid har sagt det så ända sen jag var liten. Men tyvärr så är det nog inte det att han har svårt att se skillnaden på vi och jag för att han super sönder sig själv. Det blir bara fler och fler sånadär små saker. Det är sorgligt.

Igår pratade jag med Johan om att ändra mitt namn också. Min pappa har alltid stavat mitt namn med två i. Martiina, och jag vet inte riktigt varför, men det känns som att jag vill ha det så egentligen. Jag tycker att det är fint så och jag tycker att det är fint att ha ett finskt förnamn. Även fast det uttalas på samma sätt, så känns det fint att ha det med två i. Det tåls att fundera på.

Nåväl. Nu ska jag fortsätta dricka min kolsyrade vatten (min Soda Streamer RULES!) och titta på någon film.