Trött x2

Ofta brukar jag kunna sätta ord och formulera min känslor. Jag brukar kunna uttrycka mig genom musik, text eller tal. Jag lyckas alltid få ut det mesta ur kroppen på massor av olika sätt.

Men nu kan jag inte det. Det känns som att jag går omkring i ett töcken och jag är trött. Måste börja plugga till provet jag har på Torsdag, det är inte mycket eller ett stort prov, men det är ett prov.

Igår sa Johan att han var orolig. Jag tror inte att han någonsin har sagt det. När jag tänker på det så är det ganska konstigt att han inte har sagt det tidigare, med tanke på hur dåligt jag mått när jag varit med honom.

Imorse så vaknade jag vid åtta-tiden och var pigg, men när jag varit vaken en stund så kom jag på att det inte fanns någon anledning till att vara vaken så jag gick och la mig igen och sov till tolv. Jag behövde inte sova så länge, jag var egentligen pigg, men jag tvingade mig själv till att somna.

Vi pratade om att flytta till en annan lägenhet häromdagen. Den här lägenheten är otroligt fin och helt perfekt, men vi får inget kontrakt på den och det gör mig vansinnigt nervös. När jag hade låst mig ute så pratade jag med våran hyresvärd och hon nämnde lite i förbifarten att vi inte borde ta för givet att vi får bo i den här lägenheten, just för att vi inte har något kontrakt. Vi har inga rättigheter och dom kan bokstavligen talat kasta ut oss ur lägenheten när dom vill.

Det känns otroligt drygt att flytta. Den här gången är det dock inte "Martina-syndromet" som spökar, utan det är ren fakta. "Martina-syndromet" är benämningen på min rastlöshet. I flera år har jag flyttat, bytt mål i livet och alltid letat efter något bättre. Dom senaste veckorna har jag tvivlat mycket på hur jag vill ha det, precis som vanligt. En gång i halvåret vill jag flytta och skaffa något bättre. Men den här gången har jag kommit fram till att det här är det bättre. Jag går en bra utbildning och bor bra och har bra vänner. Min familj är fantastisk och jag funktionerar relativt bra.

Men den här flytten är alltså inte grundad på min rastlöshet, utan på min nervositet. När vi pratade om en flytt så ger den inte bara oss rättigheter, utan den ger också Johan mer frihet att göra det han vill göra. Nu är han låst i sitt arbete, just för att vi bor här. Tänk om han vill börja studera? Eller skaffa ett nytt jobb? Ibland känner han att han inte kan utvecklas mer på det här arbetet och han strävar alltid efter att utvecklas, det gör ju alla människor, men för Johan är det otroligt viktigt.

Johan vill inte flytta tillbaka till Övik och jag klandrar honom inte. Han trivs som fisken i vattnet här, både på sitt arbete och i sin klubb. Eftersom hans Tae Kwon Do är en så stor del i hans liv, så skulle jag nästan inte ens vilja flytta tillbaka till Övik just för det. Han skulle bli olycklig, helt klart. För i Övik finns det ingen bra klubb som den här han tränar i nu.

Och jag vill ju såklart avsluta min utbildning och jag vantrivs ju inte direkt. Jag trivs häruppe jag med, så vi stannar här. Det känns skönt att åtminstone veta vilken stad vi ska bo i iaf.

Men nä, flytten är ingenting jag ska oroa mig för. Den kommer senare, om några månader kanske.

Äh. Jag vet inte vad jag ska göra av den här dagen. Det är en dålig dag.