Sorg

Sorg är en intressant känsla. Om något sorgligt händer, t.ex. din katt dör, så slutar du aldrig att sörja. Jag kan inte komma på något exempel där sorgen försvinner och det blir bra igen (Med bra igen så menar jag att man helt slutar sörja någonting. att allt ställs tillrätta igen). För varje gång du du blir påmind om vad som hände din katt som du tyckte om så mycket, så svider det till lite i hjärtat, oftast hur gammal du än blir.

När man är mitt uppe i en sorgeprocess så finns det ingen ände, man uppslukas helt av känslan och försvinner i sin egna lilla värld.

Men i slutändan lär man sig leva med sorgen och den blir inte längre ett handikapp. Man kan gå utanför dörren, man kan tänka på framtiden med sorgen som en del av livet.

Anledningen till varför jag funderat så mycket på sorg och på vad den egentligen innebär, är för att min Pappa ringde igår. Han var nykter, trevlig och alldeles som vanlig. Han pratade på om sitt jobb och berättade med stor inlevelse hur populär han på senaste tiden blivit (Han har varit i tidningen två gånger). Och efter vi lagt på, så bröt jag ihop totalt. Alla spärrar släppte och jag bara grät och grät. Johan kom sen hem, när jag gått och lagt mig. Jag var arg och ångestfylld och berättade att Pappa hade ringt, och som vanligt så försökte han peppa upp mig lite och säga det vanliga: Allt kommer att bli bra i slutändan. Då blev jag arg, hur kan han veta det? Hur kan han säga så, när ingen av oss vet någonting? Hur har han mage att berätta eventuella lögner om något som påverkade hela min existens så mycket?

Jag gick ut till upprörd till vardagsrummet och la mig i soffan. Där grät jag ännu mer än innan, jag nästan skrek och varje fiber i kroppen grät.

Sen började jag fundera; varför gör det såhär ont när han ringer? Varje gång han ringer slutar jorden att snurra och jag bara gråter när vi lagt på.

Min slutslats var att varje gång han ringer så blir jag påmind om att han existerar. Jag har stängt honom ute från min värld, just för att allt som har med honom att göra gör så vansinnigt ont i själen. Jag ser honom som ett riktigt svin och tänker på honom som en böld som inte går att få bort, jag vill inte ha med honom att göra. Samtidigt så saknar jag honom så mycket att jag skulle göra nästan vad som helst för att få bekräftelse från honom. Pappas lilla flicka. Jag blir som ett barn med honom runt mig.

Han är en helt främmande människa i min värld. Jag försöker se på honom som någon jag inte känner och som jag inte ska behöva känna ångest när jag ställer krav och sätter gränser för hans beteende. Han är en främmande man som tränger sig inpå mitt liv och förstör. För om jag skulle se honom som min Pappa, som jag älskar utan gränser, så skulle jag gå under. Allt är en försvarsmekanism för att slippa hantera alla känslor jag bär på när det kommer till honom, för dom är så starka och okontrollerbara.

Om jag ser honom som levande, så kan jag inte se något annat än en långsam död mitt framför ögonen på mig.