Skitskallar

Psyket har jävlat till sig igen, inte helt oväntat. Ingenting kan bara flyta på där, inget. Saker och ting strulas till om och om igen och jag blir helt galen! Nu handlar det om min medicinering. Jag har slut på mediciner, på både Seroquel och Xanor depot. Mina Seroquel tar jag på kvällen och nu har jag tagit dom sista. Mina Xanor har det varit slut på några dagar nu. Xanor tar jag regelbundet för att hålla min ångest (och mitt humör!) i schack.

Jag mailade min konstiga kontaktperson för några dagar sen och berättade att jag var tvungen att få nya recept på dom här medicinerna, men när hon inte hörde av sig så försökte jag ringa henne igår. Under förmiddagen så hamnade jag på telefonsvararen men talade inte något meddelande utan försökte ringa. Efter lunch så berättade telefonen att hon nu farit iväg på tjänsteärende och kommer inte tillbaka förrän på Onsdag (!). Så jag ringde mobila teamet, tyvärr ganska sent på eftermiddagen eftersom jag inte fick reda på att hon skulle vara borta. Kanske vid tre/fyra tiden nånstans. Där sa dom att en läkare skulle kolla och fixa med det där när hon hade tid och det slank med en aningens bitter kommentar gällande framförhållning och liknande. Helt desperat försökte jag förklara att jag faktiskt hade varit ute i tid, men att hon försvunnit. Jag förstod ganska snabbt att det var helt meningslöst att förklara det för den här bittra kvinnan och avslutade samtalet. Jag ringde igår och dom lovade mediciner senast idag.

Så idag pallrade jag mig iväg in till stan för att hämta ut mina mediciner, vilket var omöjligt. Dom hade inte skickat något recept. Jag blir fruktansvärt bitter och frustrerad och ringer upp dom så fort jag kommit utanför dörren. "Jaaa, jag ser här nu att doktorn inte har hunnit skicka något recept.." Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte börja bråka, jag vet att det inte fyller någon funktion när man har med dom att göra. Men snart skulle det vara fixat lovade hon. Jag tjatade till mig att dom skulle ringa när dom hade skickat något recept. Dom har fortfarande inte ringt. Jag förklarade tydligt för tanten i andra änden att det var ganska bråttom, men det är inget dom riktigt tar på allvar, precis som vanligt.

Jag betonade också problemet med att det inte är många apotek som är öppna på en Söndag, men jodå, det var det ju uppe på universitetssjukhuset berättade hon med väldigt irriterad röst. Jag förstod att det var dags att avsluta samtalet, hon var om möjligt ännu mer irriterad än vad jag var.

Så konsekvenserna av det här strulet blir mitt humör. Jag är irriterad, arg, ledsen, hysterisk.. you name it. Allt virvlar omkring som i en tornado och det är fruktansvärt jobbigt. Just nu har jag lust att bara ringa till dom och skrika i telefonen och förklara vilka jävla idioter dom är. Dom förstår och respekterar inte konsekvenser av deras handlande och jag vill bara döda dom. Och dom här människorna jobbar inom vården.

Jag förstår och respekterar att dom har mycket att göra, men när jag möts av irritation och nedlåtande ton så blir jag galen. Om hon istället bara skulle förklara att dom har mycket att göra och att doktorn skulle kolla på det så snart som möjligt utan att fräsa att det visst finns apotek öppna och att det inte alls går att ringa upp. Det är ju helt oväsentliga saker att bråka om, jag vill bara ha mina mediciner.

Så nu är jag ett jävla monster och känner mig helt galen. Min kropp skriker efter lugnande och min hjärna med. Jag behöver dom för att kunna funktionera åtminstone lite som en normal människa.

Skitskallar.

Nu måste jag fokusera på något bra, och det gör jag bäst genom att lyssna på den här tjejen. Hon är violinisten i Celtic Woman, som är mina favoriter at the moment. Man kan inte bli annat än glad. Hon är så liten, sprallig och talangfull!

http://www.youtube.com/watch?v=-wzMfSiOkMQ