Att bli mamma

Jag var hos min kontaktperson idag, Carina. Carina är inte min vän, för jag tycker inte om henne. Så enkelt är det. Hon är inkompetent och slarvig. Hon ändrar på åsikter och planer från ena stunden till den andra och det gör mig förvirrad och osäker.

Jag fullkomligt hatar när folk berättar för mig vad jag är kapabel till att göra och inte göra. Hon har en tendens att med jämna mellanrum förklara för mig att jag är sjuk och vad det innebär, vilka problem jag har och vad som får mig att må dåligt. När jag försöker förklara för henne att jag redan vet vars mina gränser går och vad jag klarar, så lyssnar hon inte utan ska gång på gång "pedagogiskt" berätta om hur handikappad jag är.

Idag fick jag komma dit efter att ha skrivit ett aggressivt mail angående hela historien om min Xanor-dos. Hon ville reda ut det hela, och det första hon gör när jag kommer in genom dörren är att böja ner på huvudet och be om förlåtelse för att hon strulat till saker och ting. Det är nog det dummaste man kan göra med en människa med mina problem, för jag kan bli fruktansvärt manipulativ. Oftast vet jag faktiskt inte om att jag är det, men det är någonting jag brukar varna folk för. Gå inte på mina lögner. Jag har varit pillertrillare och jag kan gå långt för att få nya tabletter om jag får abstinens.

Min förra kontaktperson, Jamilla, visste om det här och var sträng. Hon satte tydliga gränser och sa ifrån när jag gått för långt. Med det här stjärnskottet kan jag gå hur långt som helst.

När vi pratat ett tag så börjar hon självklart förklara för mig att jag kommer att behöva vara sjukskriven på 50% större delen av mitt liv, om jag har tur så kan jag jobba och funktionera som en vanlig människa på 75%. Men idag gick hon alldeles över gränsen: "Har du någonsin funderat på att skaffa barn?"

Allting stannade upp. Vad menar hon med det? Självklart vill jag skaffa barn. När jag läser olika bebis-bloggar så kan det ibland svida till lite i själen, just för att jag längtar så mycket efter att få ett alldeles eget barn som jag kan älska mer än vad jag älskar livet självt.

"Du måste ju förstå att det kommer att bli väldigt, väldigt svårt för dig att ha barn. Om du inte sover ordentligt på ett tag, så hör du saker som inte finns. Hur tror du att det kommer att bli när du har ett barn som skriker halva nätterna och kräver så mycket uppmärksamhet? Tror du verkligen att du kommer att klara av det? Va?"

Jag höll på att börja gråta. Det hon just sa var att trycka mina värsta mardrömmar upp i ansiktet på mig och gnugga in det.

Hon sa det inte för att vara elak, det vet jag. Hon försökte bara på ett otroligt klumpigt sätt förklara vilka problem det kommer att innebära att skaffa barn för mig. Att det blir annorlunda i jämförelse med andra mammor. Jag kommer att vara tvungen att sluta med min medicinering, vilket antagligen kommer att få enorma konsekvenser. Jag kommer att vara tvungen att lägga mina egna problem åt sidan, och det är inte så lätt som det låter. Jag har mycket problem rent mentalt/fysiskt och jag kommer alltid att ha det. Det är fel på mina signalsubstanser och annat tråkigt, så det känns nästan som en omöjlighet att kunna se mig själv kunna existera och leva på något annat sätt än vad jag gör nu.

Men jag längtar så innerligt. Jag vill så gärna. Och jag vill gärna tro att jag kommer att kunna klara av att vara en bra mamma när jag väl blir det. Att jag kommer att kunna jobba på dagarna och sen hämta vårat barn på dagis och kunna leva ett normalt liv, som andra kan.

För jag vet att om jag inte längtar så som jag gör efter ett liv där jag kan funktionera och lyckas anpassa min miljö runt mina dåvarande problem. så finns det inget att sträva efter. Jag och Johan har lärt oss att leva med mina problem. Självklart så har vi våra dagar, precis som vilket annat par som helst, men vi kan funktionera och klara oss i vardagen. Det är svårt och komplicerat att kunna funktionera som ett förhållande där en har såpass omfattande problematik att personen ifråga (jag) inte orkar kliva upp på morgonen och vill inte leva mer, men vi har lärt oss. Vi har våra rutiner och vi har våra knep för att få det att funka för att undvika panikattacker för att det lurar nazister runt hörnen.

Men kommer vi att kunna lära oss att leva med ett litet barn? Kommer vi att kunna skapa en bra uppväxtmiljö för ett barn?

Det här är saker jag tänker på ofta, och jag klandrar mig själv. För i slutändan så är det mitt fel att våra liv är som dom är. Och att hon med skarp röst förklarar för mig att det är nästintill en omöjlighet att kunna leva med ett barn när man är i den situation som jag är i, gör verkligen inte saken bättre.

Nu vill jag inte skrämma mina trogna bloggläsare: jag vill inte ha barn nu. Ni kan vara lugna. Jag tror att bara tanken på att jag längtar och tänker på det skrämmer livet ur er, så bli inte galna.




Till något annat: Hon vill följa med på mitt nästa möte med Birgitta på Försäkringskassan, då vi ska diskutera om hur vi ska göra med min aktivitetsersättning. Hon vill följa med för att verkligen pressa dom på pengar, för att jag har mer ADHD-problematik än vad som står i mina papper. Jag skäms redan. Jag lovade att lämna hennes e-mail adress så att dom kan hitta tid för ett möte tillsammans, men när jag får tag på Birgitta ska jag förklara hur läget är. Jag vet att hon tar rätt beslut, och om det blir så att jag inte kan fortsätta få mitt bidrag, så vänder jag mig till CSN. Så enkelt är det. Men nu ska ju den här stjärnan följa med och skämma ut mig totalt. Usch!