Handikappad

Jag har struntat i att gå till skolan idag. Jag vet inte riktigt varför, för jag är inte så trött egentligen. Det känns bara onödigt att gå dit, för det här är ännu en dryg kurs där man inte går igenom fakta, utan bara svamlar på om hur man ska möta en människa. För mig är det helt självklart att inte bete sig som en idiot i vissa situationer. "Du känner dig rädd och osäker, det här kunde ju hända dig. Hur pratar du med Jennifer för första gången?"

För det första så kan man inte tänka på att det kunda hända en själv. Att hon ramlade och bröt nacken betyder inte att du också ska göra det och om du tänkte så skulle du antagligen vara så paranoid att du inte skulle kunna jobba inom vården. Du kan känna dig utvecklingsstörd, känna cancerknölar, inbilla dig astma... allt. Det kan ju hända dig med! Hmpf. Det är bara en massa tjafs alltihopa.

För det andra så ska man OM man nu känner sig rädd och osäker, berätta det ganska snart för det är nog en av dom saker man först lägger märke till om man är med en människa. Om en rädd och osäker personlig assistent skulle komma in i rummet för att ta hand om dig när du brytit nacken och är förlamad i benen, skulle iaf jag inte känna mig vidare bekväm.

Men eftersom det här är en så djup kurs så ska man skriva ner en massa bullshit om att man håller henne i handen det första man gör när man kommer in. "Du behöver inte känna dig rädd, jag är här nu." Hon är 29 år gammal, inte ett barn. Hon behöver inte få förklarat och påpekat att det är så synd om henne nu när hon har blivit förlamad. Det vet hon redan, du är där för att hjälpa henne. Om hon skulle vara ledsen så skulle jag såklart trösta, men om hon bara sitter där alldeles lungt, så skulle jag aldrig trösta henne för att hon är sjuk. Jag är där för att ge henne hjälp att leva ett så normalt liv som möjligt. Ett normalt liv innehåller inte en massa människor som stryker henne på kinden och tycker synd om henne. Hon är inte utvecklingsstörd eller ett barn, hon vill med största sannolikhet bara vara en normal människa.

Men det är klart att det finns människor som vältrar sig i självömkan för att dom är sjuka, för att uppmärksamhet. Men om hon vore en sån så skulle jag hjälpa henne att gå vidare till nästa fas: acceptera läget. Jag skulle inte uppmuntra beteendet och inte ge henne anledningar till att fortsätta tycka synd om sig själv. Åh stackars stackars. "Jag förstår att det här är jättejobbigt, men vet du vad vi gör? Vi går på affären och handlar glass istället för att sitta härinne!" Vi gör någonting kul och trevligt istället, för det finns fortfarande saker kvar att leva för. Och det finns fortfarande en massa saker du kan göra. Jag är mästare på att vältra mig själv i självömkan, och om jag skulle få en massa stackars stackars hela tiden så skulle jag inte komma någonstans. Då ger dom mig rätten till att sluta kämpa.

Usch. Jag kommer antagligen få underkänt i den här kursen. Jag är ju iskalla Martina. Jag har ju verklighetsförankring. Herregud. Jag tycker inte att man ska slösa på dom minimala resurser som finns och jag tycker inte att man ska fjompa med människor. Dom är sjuka, inte dumma i huvudet.

Gah!