Okej. Jag erkänner: jag mår dåligt.

Jag mår riktigt dåligt. Allt jag gör, alla andetag, varje tanke, gör så ont att jag är helt grinfärdig. Jag har tvättat idag, och mellan alla turerna ner i källaren har jag lagt mig ner i sängen och bara stirrat rakt upp i taket. Är det såhär det är tänkt att det ska vara? Kommer jag aldrig att bli frisk?

Och visst, det är klart att jag har gjort framsteg. Det har jag. Men i slutändan så ligger jag i sängen och varje cell i kroppen skriker efter något mer konkret att fokusera smärtan på, precis som förut. Men förut så hade jag inga hämningar, då släppte jag lös monstret och lät det förstöra alltihopa.

Är det verkligen bra att bara ligga här och vänta på ingenting? Det enda som susar i huvudet är piller. Piller, piller, piller. Jag behöver något att stoppa i munnen för att slippa känna såhär, vad som helst. Nu.

Ge mig åtminstone en chans att orka.

Jag saknar Mamma.