Stackars Märta

Idag började en ny kurs på skolan: Social Omsorg. Ännu en såndär flummig kurs där man bara sitter och snackar om helt självklara saker.

Hela förmiddagen var ett helvete, jag var trött, hungrig och bitter. Att läraren sen står och babblar på om samma sak i flera timmar gör inte saken bättre.

Det som gjorde hela förmiddagen värt besväret var där på slutet, där en tjej berättat en tårdrypande historia om sin döda morfar. Stämningen var djup och nu kunde man verkligen berätta allt man ville. Allt som man hade på hjärtat.

Jag ville dö.

Berättandet fortsatte hos en annan tjej som berättade om när hon jobbat på ett äldreboende och suttit en timme extra med en kvinna, vi kallar henne Märta, som är dement. "Det var så värt det att hoppa över min lunch för att kunna sitta där och prata med henne." What the fuck? Driver hon med mig? Diskussionen fortsatte och fler ljöd samstämmigt om hur bra det var att lägga ner extra tid på en patient. En timme var det minsta man kunde göra för denna Märta, som var ledsen och rädd.

Martina, den iskalla, träder in i diskussionen.

Missförstå mig rätt här: en timme spenderad med en dement patient är inte värt besväret. Jag kan nästan lova att Märta inte kommer ihåg ett ord av vad ni pratade om. Självklart måste man lugna ner lilla Märta och se till att hon inte irrar omkring och är rädd, självklart. Men, det måste finnas en gräns. Att ta hand om denna Märta en timme extra fyller ingen funktion alls, förutom att ni får eran personliga tillfredsställelse för att ni kan känna er som en vårdare utan dess like. Ni får känna er stolta över att ha offrat eran lunch för Märta. Men Märta ser inte det här, för Märta har minne som en guldfisk. Istället ligger Oskar och kissar på sig i sin säng för att ni inte sköter ert jobb som vårdare utan gottar er i erat tappra försök för att få Märta lugn.

Att lägga ner tio minuter extra på en patient tycker jag är självklart. Behöver en patient mer än att gå på toaletten så måste man kunna erbjuda den extra hjälpen, som att kanske koka kaffet som hon/han vill ha det. Om patienten är ledsen, så ska man trösta. Det är/kommer att bli vårat jobb och vårat ansvar som vårdare, att ta hand om vårdtagaren.

En dement patient irrar oftast omkring och fattar ingenting. Detta måste vara mycket plågsamt för dom, att inte minnas vad man gör eller varför man är på en plats måste vara förvirrande och jobbigt. Att dom behöver stöd och tröst när dom blir ledsna och förvirrade är en självklarhet, men att lägga ner en timme på att prata om deras sjukdom fyller ingen funktion. Märta har antagligen redan glömt bort det, innan diskussionen är över.

Märta, som lider av senil demens, kommer inte att minnas det du har sagt. Efter fem minuter kommer hon att vara lika förvirrad igen, och din offrade lunchrast har därmed gått förgäves. Oskar kissar på sig och du måste snart trösta Märta igen, för nu är hon ledsen och förvirrad. Igen.

Hur kunde jag säga så? Hur kunde jag tänka så? Borde egentligen människor som jag arbeta inom vården?

Välkommen till verkligheten, gott folk. Här finns det minimala resurser och tillgångar, och det vi ska arbeta med ska gå snabbt och effektivt. Det finns ingen tid och inga pengar till att sitta med Märta en timme. Du ska kunna ge bra vård, men den får inte ta en timme extra.

Eftersom människorna inte slutade ifrågasätta mitt sätt att se på alltihopa, gjorde att jag triggades igång som en pistol. Jag blev vass i munnen, drog saker till sin spets och praktiskt taget förklarade vilka fullständiga idioter dom var. För det var dom. Är dom.


Jag har en helt annan syn på vården än dom flesta har, tror jag. Jag tycker att man måste lära sig se patienter som just patienter. Dom är ditt jobb och inget mer. Det är Dementa Märta och inte Stackars Märta. Det är stor skillnad.

Att patienter som är 80 år och får avancerade och dyra hjärtoperationer är i mina ögon sett, tyvärr, att slösa på resurser. Det är tragiskt och låter hemskt, men så enkelt är det. Det finns för lite pengar inom vården och jag ser ingen mening att spendera dom på patienter som antagligen kommer att dö av operationen. Dom blir sjuka och sängliggande och alla konsekvenser av operationen kommer att ta ut sin rätt. Dom är för gamla för att kroppen ska orka med en operation. Dom är för sjuka för att spendera en timme extra på för dom förstår inte vad du säger. Det är en väldigt obehaglig och jobbig diskussion. Men ibland måste man se verkligheten i vitögat och börja prioritera, även fast det gäller människoliv. Dom gör det redan, det vet vi alla. Dom prioriterar redan vilka som ska få vilka operationer, men det är ingen som vill veta något om det för om man börjar tänka så själv så borde man se sig själv som en fruktansvärd och hemsk människa och vårdare.


Nu borde jag plugga. Jag har ett megaprov imorgon, och jag har inte ens börjat plugga.