Men åh!

Nä vet ni vad. Efter några samtal och diverse dåliga nyheter så känner jag bara att det inte finns någon plats att må dåligt på. Nästan alla människor omkring mig faller som furor, och nu kan inte jag också göra det.

Imorgon ska jag göra mitt prov, så nu ska resten av kvällen gå till att plugga om bakterier och sen en repetition av allt det andra som jag redan har pluggat. Jag måste strukturera upp det här och få grepp om saker och ting, för allting är för svårt att hantera at the moment. Pluggandet ligger i första hand och jag ska göra mitt bästa, jag kan inte göra mer. Jag måste förlåta mig själv för mina brister och inse att jag kanske inte kan plugga så mycket som jag kanske behöver. Jag kan inte koncentrera mig så länge och jag kan inte få ordning på allt i mitt huvud, men det gör ingenting. Det här är som ett test för att se hur mycket jag klarar och jag behöver egentligen inte vara orolig, det går fler tåg så att säga. Jag får alltid fler chanser, just för att jag är sjuk på det sättet jag är.

Efter tre samtal ikväll med mina nära och kära så förstår jag att det inte är riktigt någon som orkar med allt det här strulet, vilket inte alls är konstigt. Systeryster får/måste alltid vara den starka som ska ta tag i saker och ting, men nu måste någon annan hjälpa till här. Om jag bodde i Övik så skulle jag fixa någon som kan skjutsa runt mig i stan så tar jag dom en efter en och slår dom på käften (bokstavligen talat) och förklarar att det får vara nog nu. Det får vara nog med fjanterier och nog med allt hyschhysch som pågår. Nu måste vi ta tag i det här.

Upp till kamp, för helvete!