Förbannelse

Jag kunde inte somna inatt. Eller, jag vågade inte. Sen den vidriga mardrömmen så kändes det som att jag skulle somna och aldrig vakna mer. Jag svävade iväg i fruktansvärd paranoia och var ett tag helt övertygad att jag fått i mig medlet, jag hade bara inte märkt det. I slutändan blev allt väldigt bedrövligt och Johan vaknade, som han alltid gör när jag får ångest. Jag grät, saknade Bullen, saknade Mamma, grät lite till, saknade hela min familj, grät lite över Pappa-situationen.. Usch. Jag somnade inte förrän flera timmar efter jag gått och lagt mig, jag vågade helt enkelt inte att somna. Till slut så slog medicinerna till ordentligt och jag hade inget val än att somna. Jag vaknade tidigt imorse, direkt efter dom slutat verka skulle jag gissa på. Fyfan.

Jag hade egentligen tänkt att jag skulle gå in på hela den här historien om pappa, men jag orkar inte. Det är invecklat, komplicerat och helt överdimensionerat. Han är en riktig dramaqueen och jag blir helt trött. Efter Martin ringt och berättat så ringde jag min syster som berättade och sen blev jag hundra kilo tyngre. Jag kastade t.om. ifrån mig telefonen och förbannade honom i flera minuter. Förbannelse över honom! Må han börja bajsa med munnen och gråta kiss.

Vid sånahär tillfällen är det bra att jag inte har bil och körkort, att jag har Johan som kan lugna ner mig och att jag nuförtiden har börjat förstå att det inte är lönt att ringa honom. Jag blir helt galen och är redo att slåss.

Om Johan inte hade varit med mig och jag hade tillgång till bil så skulle jag ha kört ner, även fast jag inte har något körkort, och sen skulle jag leta upp honom och bokstavligen slå ner honom. Jag har inte den fysiska styrkan, men jag skulle leta upp något att slå ner honom till marken med. Sen skulle jag tvinga honom att dricka upp all alkohol han har hemma så att han åker på alkoholförgiftning och måste åka in till akuten. Där får dom sen ta över.

Och ja, jag vet. Det löser inga problem att sitta här och vara förbannad. Och ja, jag vet att jag inte borde låta det påverka mig så mycket som det gör. Jag vet. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte sluta.

Det är inte lönt att ringa honom heller. Jag är alldeles för arg. FÖRBANNELSE ÖVER HONOM!