Lugn

Jaha. Idag händer det och jag har inte så mycket att säga om saken.

Men jag känner mig konstigt nog lugn. Jag grät inget igår utan jag somnade, för första gången på länge. Jag har fått mina bilder som jag ska framkalla (tack Mimmi!) och jag är vansinnigt lättad över att Jenny ska följa med. Hon, förutom Johan förstås, är nog den enda som får följa med. Om hon inte kan följa med, så far vi utan sällskap. Helt klart.

Det hela känns välplanerat och jag kan på så sätt upprepa förloppet gång på gång. Det är nog därför jag känner mig lugn, jag vet vad som kommer att hända. Efter jag har upprepat det hundra gånger så börjar rädslan att sakta med säkert försvinna. Dom första femtio gångerna så har jag bara hysteriskt gråtit och skrikit, men efter det har det bara lättat för varje gång. Nu kan jag se framför mig hur jag lämnar ifrån mig honom och säger hejdå utan att känna den där totalångesten. Jag känner sorg och mår illa, såklart, men ångesten och rädslan har försvunnit. Men när jag kommer dit så kommer jag nog med största sannolikhet att bli helt hysterisk.

Fast att hämta honom hos Mimmi och åka bil med honom kommer också vara sådär vidrigt jobbigt. Han jamar mycket när man åker bil, för han hatar det. Jag får ångest över att det sista vi kommer att göra tillsammans är något så hemskt som att åka bil. Men förhoppningsvis så kommer det hela att gå smidigt att det blir så kort tid som möjligt i bilen.

Johan är ledig hela helgen, otroligt nog. Han hade ju planerat in att åka och tävla den här helgen, men anmälningarna blev fucked up, så nu stannar han här. Vi har en hel helg tillsammans, jag kan inte komma ihåg senaste gången vi hade det.

Nu ska jag åka till skolan.