Ångest

Idag så var jag hos läkaren och det var vansinnigt jobbigt. Kanske för att det blev nåt slags form av antiklimax när det enda vi gjorde var att sitta och titta på mina ärr, prata om mina ärr och slutligen avsluta med att hon skulle skicka en remiss. Ingen diskussion om hur det går för mig, framtida mediciner eller funderingar kring diagnos.

Jag tror jag kände mig naken och obekväm med att hon satt och kollade så ingående på mina ärr. Självklart förstår jag att hon behövde göra det, men jag var nog inte förberedd på att hon skulle börja fråga en massa och att jag var tvungen att dra upp en massa olika exempel. Hur det hade gått till, vad jag tänkte..

Det är ju över två år sen jag verkligen slutade skära mig, så det var svårt att minnas allt och jag var tvungen att försöka komma ihåg hur det verkligen gick till. Sånt gör ont. Jag trodde inte att jag skulle plågas så mycket som jag faktiskt gör när det kommer till mina ärr. Jag kände mig som ett barn och att jag var tvungen att 'försvara' mitt handlande. Jag har aldrig tänkt på det så ingående som jag var tvungen att göra idag, jag var inte beredd. Och det gjorde helt enkelt ont.

Att det skulle vara så svårt att 'försvara' mina handlingar trodde jag inte. Att jag skulle bli så trött av det var inget jag räknat med. Fast det var egentligen inget försvarande. Jag vet inte hur jag ska beskriva det annars. Man kan väl säga att hon ifrågasatte mitt beteende och kom med jobbiga frågor som "varför gjorde du såhär, när du egentligen kunde ha gjort något annat?" var en fråga som ständigt kom upp och jag kan för allt i världen inte förstå vilket syfte som låg bakom den. Ville hon att jag skulle visa ånger? För när vi kommer till ånger blir jag vansinnigt frustrerad.

Det finns inget sätt i världen jag kan beskriva alla tankar runt hur jag tänkte. Större delen av tiden när jag var självdestruktiv gick nog ut på att inte tänka på vad jag hade gjort och om jag inte skulle klandra mig själv.

I slutändan så var mötet otroligt påfrestande. Jag har aldrig satt mig in i de tankar och funderingar så intensivt och eftersom frågorna var något jag själv har valt att stänga in i en låda så hade jag totalångest när jag gick ut därifrån. Men en remiss till kirurgen har skickats och det kommer nog ta några månader innan jag får komma dit.

Jag orkar helt ärligt inte att gå in på diskussionen just nu. Det är alldeles för många känslor och tankar bakom det hela att jag skulle kunna skriva en bok.

Istället för att gå tillbaka till skolan och försöka vara med någon timme så handlade jag en ram och en liten bok att sätta foton i. Så när jag kom hem tog jag fram alla bilder på Bullen för att klistra in dom och saknaden skrek inom mig. Som en tornado kom den och ryckte mattan under fötterna på mig.

Eftersom hela dagen har gått ut på ett intensivt försvarande mot alla mixade känslor så är jag helt slut. Jag somnade och sov två timmar. Att jag sovit så dåligt dom senaste nätterna har gjort sitt också.

Tröttsam ångest. Det finns inget jag kan göra åt den och det är nog den värsta ångesten. Om jag kan lägga upp en bra plan, en strategi, hitta mod att göra något som jag är livrädd för och trösta mig med att det blir en bättre dag imorgon så kan det lätta det hela lite. Men idag funkar inte det, eftersom det är ångest som jag vet aldrig kommer att försvinna. Mitt förflutna går inte att göra något åt och Bullen kan inte göras ogjort. Känslor som alltid finns och alltid kommer att finnas där är påfrestande. Den kommer självklart att lätta, fast nu är mitt känslomässiga inre i totalt uppror och det tar nog några dagar. Att jag sen inte har någon terapeut som kan hjälpa mig, gör saken bara värre. Jag avskyr henne.

Idag köpte jag hårfärg för att färga bort min fruktansvärt fula utväxt och det borde jag göra. Kanske att sätta på lite bra musik och färga håret får mig på bättre humör.