Disktrasa

Jag vet att jag har saker att göra, saker jag måste möta och ta tag i. Men det går liksom inte, så nu skolkar jag och flyr från verkligheten i största möjliga mån.

Igår så grät jag. Jag visste att gränsen var nådd och bad därför Johan att komma hem efter jobbet istället för att fara och träna. Eftersom han skulle hålla i träningen för nybörjare gick det inte och jag kände mig vansinnigt ensam och bedrövad. Sen så grät jag. Utan nåd så vreds min själ hundra grader och kramade ur allt som man kan kalla för styrka, precis som man vrider ur smutsvatten ur en disktrasa.

När jag gråtit klart så kände jag mig sådär matt man bara kan känna sig efter man har gråtit själen ur sig, så då var jag mest bedrövad. Man kan nästan känna sorgen i luften som något fysiskt. Johan kom hem med mat, eftersom jag inte åt någonting igår, och vi kramades och såg på tv.

Jag tänker inte följa med in till veterinären utan stanna utanför när han ska avlivas. Jag vet att min hysteriskt stora sorg kommer att släppas ut som ett mörkt monster och jag kan inte stå ut med tanken att se honom dö mitt framför ögonen på mig.

Men ju mer jag tänker på det och ju mer jag försöker se på det, så lättar det lite. Någon slags form av lättnad finns också här i knutarna. Han förtjänar inte att bli behandlad på det här sättet. Massor med flyttar, ensamhet och hans kroppsliga besvär gör att det gör minst lika ont att tänka tanken att han ska få fortsätta leva.

Jag och Johan pratade om det igår och jag fick häva ur mig alla funderingar och känslor som jag burit på och vi kom överrens om att det här är den bästa lösningen, för det finns ingen annan lösning än den här. Vi ska framkalla kort, förbereda oss på det fortsatta livet utan honom på olika



Men trots allt detta så var jag i skolan igår. Jag släppte sorgen och for till skolan för att lära mig om olika sår och hur man behandlar dom, öva på att ta blodtryck och öva på att linda in bandage. Det var roligt, för jag uppskattar varje sekund av att göra någonting annat än att sitta still och banka in så mycket information som möjligt.

Jag arbetade som alltid med Emil och för första gången var mina ärr ute i det fria ända sen jag började den här utbildningen. Det var en otroligt skön känsla, även fast det inte var någon annan som såg, för alla var ju upptagna med sitt. Men ändå. Sakta men säkert kommer jag närmare det målet att kunna gå i kortärmat i skolan.

Nu ringde Johan och det är bäst att jag börjar utnyttja min "oväntade" lediga dag så jag hinner med att göra sånt man gör på lediga dagar. Nästa stopp: gymmet