Tungt

Hur är det tänkt att jag ska orka det här? Jag känner mig så liten, ynklig och svag idag. Bedrövad och melankolisk. Sorgsen och förtvivlad. Hur är det tänkt att jag ska gå i skolan alla dagar i veckan och hur är det tänkt att jag ska kunna leva upp till mina egna krav? Har jag tagit mig vatten över huvudet, eller är tröttheten bara tillfällig?

Jag vet att jag måste passa mig. Jävligt noga. Jag vet hur lätt det är att jag slinter till och ramlar ner i det mörkaste hålet där allt som räknas är överlevnad. Jag hatar att överleva, jag vill leva.

Överlevnad i all ära. Men varför och var hittar jag något att lyckas klamra mig fast i? Jag krampaktigt håller fast i något slags form av hopp och någon naiv förhoppning om att livet kommer att bli som jag vill att det ska vara.

Men jag har klarat mig tack vare missbruk dom senaste åren. Missbruk i form av självdestruktivitet och tabletter. Nu har jag ingen livlina och mitt liv hänger inte på någon tråd, för det finns ingen tråd att hålla i. Nu står jag på egna ben och vinglar alldeles på kanten ner till något jag inte vet vad det är. Dåligt är det.

Kanske beror all denna totala känsla av hopplöshet på att jag har avlivat honom? Eller för att jag sov dåligt inatt? Kanske för att jag har haft en riktigt tung jävla skitdag? Eller för att jag och Johan rök ihop som vildkatter igår? Fast det var nog jag som helt enkelt fick nog. Nån måtta på dumheterna får det vara! Jag dumpade över allt ansvar som jag egentligen inte ska behöva bära ensam på honom och jag skällde ut efter noter. Som en symfoniorkester så manglade jag honom totalt om och om igen i en mäktig konsert av vrålande ångest. Och det var berättigat!

Fast det spelar ingen roll vad det beror på, för i slutändan så sitter jag här och längtar efter en karta Imovane och en joint.

Jag saknar honom.