förtvivlan

Eftersom Bullen ska avlivas den här veckan så slits jag mellan total förtvivlan och någon slags form av lättnad.

Men sen kommer vi till dom praktiska sakerna och då har jag en tendens att bryta ihop. Jag kan för allt i världen inte bestämma mig för om jag ska följa med eller inte. Jag vill inte följa med för jag vet att jag kommer att bli helt hysterisk. Jag kommer inte att stå ut med hans jamande i bilden och jag kommer inte att stå ut med att se honom tvingas ur transportburen av en främmande människa på ett ställe där han aldrig varit förut.

Sen slås jag av den förkrossande tanken att han kanske behöver mig när det händer. Jag kanske kan lugna honom. Kommer han att tänka på vars jag är? Överger jag honom?

Samtidigt så måste man ju ha min förtvivlan i baktanke, jag kanske bara gör saken värre genom min sorg och mitt för honom konstiga beteende.

Jag måste ringa Jenny.