Hopp

Jag vet inte riktigt när eller hur det hände, men jag har kommit över någon gräns. För första gången på flera månader känner jag en lättnad, som att en tung sten fallit av mina axlar.

Det ligger ett lugn i lägenheten. Det är inte bara ångest och bedrövelse som svävar omkring mig utan dom senaste dagarna har jag omgivits av känslan hopp. Jag går inte runt och skrattar hela tiden, jag faller ner i mitt träsk. Men jag vet att jag kommer upp igen, det går snabbare och snabbare att komma upp ur det. Det börjar gå framåt. Jag kan känna en förändring i minnet, sånadär småsaker som funkar bättre nu. Dom senaste dagarna har jag lagat ordentlig mat åt mig själv, inte bara stoppa i mig några riskakor eller koka makaroner.

Det är som att jag ramlar framåt. Jag skrapar knäna, men det är framåt. Förut ramlade jag bakåt.