Tråkigaste

Allt har blivit bättre. När jag kom dit på morgonen och såg honom ligga i sängen med alla skärmar, sladdar och rör ner i halsen så blev det för mycket för mig. Jag fattade ingenting. Jag fick skaka hand med flera människor som pratade med mjuk röst som ville trösta, prata med poliser samtidigt som jag var helt bedövad. Allting hände så snabbt, även fast det kanske inte gjorde det. Jag vet inte riktigt. Till slut ville jag bara gå hem. Dom skulle inte väcka upp honom på några timmar, temperaturen var tvungen att gå upp till 36/37 grader och innan det skulle dom göra en skiktröntgen, så jag gick hem. Jag var tvungen att ringa resten av familjen.

Det går inte att med ord förklara alla känslor som rusade i kroppen då, så jag tänker inte ens försöka. Och det har tagit flera dagar för mig att komma över chocken, men nu är jag nog klar med det mesta. Livet fortsätter.

Jag har börjat packa ner mer av Johans saker och när han kommer förbi nästa gång ska vi hjälpas åt att flytta saker till förrådet så att vi kan packa ner mer. Jag bor inte direkt i den största lägenheten, så lådorna får verkligen inte plats.

Världens tråkigaste blogginlägg. Men folk har en tendens att bli sjukt nervösa när jag inte uppdaterar med jämna mellanrum. Så ja, jag lever!