Dag 3

Det har varit en dålig kväll. Jag är trött, väldigt trött.

På minnesträningen gick det inte alls bra, har nog haft en dålig dag. Det gick inte ihop i huvudet och det blev bara skit av alltihopa. Självklart måste man räkna med att det kommer sämre dagar, men jag blev riktigt frustrerad vilket inte gjorde saken bättre. Till slut satt jag bara och knappade in allt utan att lägga någon tid på det, jag ville mest gå hem.

Jag lärde dock känna dom andra två i gruppen lite mer. Vi är ju fyra och jag känner redan en av dom sen tidigare, så det var väldigt trevligt. Det må låta som en kliché, men det var väldigt skönt att få prata med någon som har samma problem. Få veta att det inte bara är jag som har konstiga problem, det finns andra som kämpar lika hårt för att få ihop det.

Men jag vet inte riktigt vad det är som har gjort det här till en dålig kväll. Kanske är jag bara trött och sliten, behöver ju inte vara mer komplicerat än så. Som alltid blev jag totaldeprimerad alldeles efter träningen och det kanske inte har släppt riktigt. Det känns nog bättre imorgon.

Men, någon som alltid gör mig gladare, det spelar ingen roll hur dåligt jag än mår, är Mairead Nesbitt. Allt hon gör blir till guld, hennes soloskiva ger mig rysningar varje gång. Utstrålning, teknik och hela hennes tolkning av musik är magnifik. Briljanta musiker gör mig alltid glad.

Och det skadar ju inte att hon är en av världshistoriens sötaste människor och alla klippen med henne på youtube är helt störda. Om man tittar på t.ex. det här klippet och inte småler lite, måste det nog vara något fel. Och att trummisen (den första..) ser ut som någon felplacerad gängmedlem med alldeles för mycket vax i håret och konstiga dansmoves där han struttar runt som en brunstig tjäder, gör saken bara ännu bättre. Men kolla hennes utstrålning när hon ler sådär med hela ansiktet. Åh. Jag kan höja henne till skyarna med flera sidors text.