FUCK YOU

Jag har helt och totalt vänt på dygnet. Idag vaknade jag till liv runt 18.00.

Igår hade jag en otroligt trevlig dag. Större delen av dagen spenderades hemma hos Jenny där Jon var på besök och efter det for jag iväg på en inflyttningsfest. Jag kan inte komma ihåg senaste gången jag for på fest ensam och den här gången var det också till en bekant tjej som jag aldrig riktigt pratat med. Men det var hur trevligt som helst!

Det är intressant att vara singel och oftast så tycker jag inte alls om det. Jag känner mig halv och det finns inget som kan fylla det utrymmet just nu. Även fast jag vet att det egentligen borde finnas det nu, han har fyllt det. Men jag kan inte. Fast ibland, ibland så känner jag inte av det.

Igår så tvättade jag och för första gången på väldigt länge så var det bara mina kläder jag tvättade och det kändes som en stor grej. Jag älskar att tvätta och den här gången så blev jag intensivt påmind om att han verkligen har försvunnit, först fick jag den där tunga känslan i bröstet. Men sen kändes det ju faktiskt ganska bra. Jag hade tid att vika ihop all tvätt redan i tvättstugan och jag behövde inte tvätta en massa genomsura tävlingsdräkter. Det är inget jag har haft som en tung börda, men det är klart att det är jobbigare att tvätta någon annans tvätt också. Den här gången var det bara mina kläder och det var inte så himla mycket tvätt. Det fanns tid för att vika ihop, städa undan i tvättstugan och ändå ha en massa tid kvar. Så det kändes bra och jag kunde lägga den där obotliga saknaden åt sidan.

Det finns många liknande saker och situationer där det för några veckor sen kändes outhärdligt men som nu börjar kännas lättare. Som att komma hem till lägenheten. Från början var det outhärdligt att komma hem ensam utan att han också var här, men nu kan det kännas riktigt skönt att komma hem till sin alldeles egna lägenhet. Ha en massa plats i garderoben och badrummet. Slippa bli besviken.

Fast jag är väldigt frustrerad. Jag har börjat känna en vansinnig ilska och när jag väl känner den tror jag att mitt huvud ska explodera. Och jag vill ha svar.

Eftersom jag enbart har känt hur deprimerad jag är, bara känt saknaden, så har jag börjat leta efter dom andra känslorna i det här. Då blir jag lite rädd. Det är mycket ilska, avsky och ibland hat. Ibland så känner jag mig som en mullrande vulkan som vill hoppa på första bästa person bara för att få slå ner någon.

Folk säger hela tiden att jag inte bara ska känna saknaden och sorgen. Nu när jag försöker göra det, så tror jag inte att det är så himla bra idé. Vill vi ens kolla åt det hållet?