Dag 11

Det har varit en fruktansvärd dag. Alla övningar jag gjorde gick åt skogen och det drog ut på tiden, ju fler fel desto längre tid. Och jag har förstått att programmet byter ut övningarna man gör bäst på, för en som liknar den man är sämst på. Förbannelse.

Så min traditionella attackdepression var total och jag låg mest i soffan och ville försvinna. Då ringer en nervös kvinna från försäkringskassan och informerar om hur många fel som har gjorts från deras håll och att jag nu tappar 3000:- nästa månad om jag inte lyckas skicka in papper så snart som möjligt. Alla jag har pratat med har missat att informera mig om det här, så nu sitter jag i klistret. "Det är himla synd att det blir såhär, men nu får vi göra det bästa av det här. Jag behöver dom här och dom här papperna innan då och då.." Och hon förväntade sig ett riktigt bråk, men jag är för trött. Jag orkar inte hålla på med det här längre. Papper, beslut, minnesträning, Johan, pengar, räkningar, röra.. det tar för mycket kraft.

Jag började gråta. Hon försökte desperat att trösta men det gick inte, droppen som fick bägaren att rinna över. Jag sa att jag ska ordna det hela och avslutade samtalet. Nu har jag alltså en massa pappersarbete framför mig, som jag egentligen inte skulle ha behövt göra. Det är en massa, massa misstag från deras sida och hon var verkligen ledsen över det. Hon fattade inte ens hur det hade gått till.

Jag orkar inte med den här röran. Det är saker överallt, inget ligger där det ska. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag och jag går bara omkring och våndas över det. Sen blir det för mycket och hjärnan lägger av, jag kommer ingenvart. Jag vankar omkring i lägenheten, tittar på allt som måste göras och tappar fokus. En miljon listor, planeringar i kalendern och försök att få överblick. Men det går inte och ju längre tid det går, desto värre blir det.

Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Det är för mycket och jag står ensam i skiten.