Frågestund

Jag tror att det som gör det här så svårt för mig är att han har varit med i min familj. Han har varit en så stor del i min familj och när han går iväg är det ett stort, stort hål och det är svårt att fylla den platsen. Hur fyller man det här stora hålet efter en familjemedlem?

Och det är här det stora problemet kommer in i leken: han känner inte samma sak. Han ser inte mig som en förlorad familjemedlem, han ser mig som sin gamla flickvän. Jag antar att det är därför jag blir så förvånad över att han har gått vidare, för jag fattar inte ens hur man gör det.

Inatt pratade över telefon och det var väldigt konstigt. Han är en helt annan människa. Och det är ju det som är grejen med allt det här, så det är ju bra. Men det är så konstigt. Det är konstigt när han säger saker som att det faktiskt har gått tre månader och jag måste sluta bry mig så mycket.

Hur länge får man sörja egentligen? Finns det någon regel om hur lång tid det får ta innan man måste gå vidare? För om man ser på den oundvikliga sanningen, så är jag känslomässigt sjuk. Jag har enorma svårigheter när det kommer till känslor och att hantera dom, det finns en anledning till varför jag har gått i terapi i massor av år. Jag brukar glömma det och just därför känns det konstigt att veta att jag är flera veckor efter honom, när han påminner mig om det. För jag känner mig dum, trög och långsam. Jag vill inte vara hans dryga ex som frågar om han har börjat dejta än, för det vill han inte att jag ska ha något att göra med. Så han blir irriterad när jag frågar och jag blir frustrerad över att han inte ger mig något svar. "Varför vill du veta det? Nån dag kommer jag ha hittat någon och då blir du bara ledsen. Så varför frågar du?"

Jag har ingen aning. Även här blir det svårt för mig. Är tanken att man inte ska fråga sånt? För jag känner mig otroligt dum för att jag inte fattar, så jag skäms över mitt beteende som jag inte kan bestämma över och det snurrar snabbt igång en spiral ner mot ångesten i första klass.

Så jag har inte en susning om vad jag ska göra. Det är så mycket som jag inte förstår i allt det här, som jag inte ens är i närheten av att förstå. Och samtidigt som jag sitter här och är förvirrad, så traskar han iväg. För han har fattat biffen, han vet hur man ska göra. Jag är för långsam och det ger mig panik.

Och ja, jag vill veta tider och inte få höra att det får ta den tid det tar. Jag vill ha något att sträva efter, för jag tror inte att jag kan följa Johans tidsschema. För jag litar inte riktigt på skygglappar och rusa framåt snabbare än en gasell mot gräset som är grönare på andra sidan av staketet. Det är helt klart en bra taktik, men jag tror att jag ska hålla mig borta från den. Jag kommer med största sannolikhet att få ett bakslag.

Men ett ungefärligt schema är något jag letar efter med strålkastare och megafon.