Trögt

Jag avskyr att vakna tidigt och inte kunna somna om, även fast jag är hur trött som helst. Och egentligen borde jag gå och simma, nu när jag ändå inte kan sova, men det lär ju inte hända.

Jag behöver en sysselsättning. Tidigt imorse så låg jag och funderade om jag borde kliva upp eller inte, finns det någon mening? Jag har ju inte direkt något att kliva upp för, om man inte räknar med att träna (vilket jag gör typ två gånger i veckan). Vad ger det egentligen att kliva upp på morgonen till en vardag kantad med ångest och bedrövelse? Jag fyller ingen funktion.

Johan är orolig över att jag är ledsen så ofta, sorgsen. Jag skulle kunna satsa en förmögenhet på att min ganska rejäla svägning ner i det tröga mörka bara beror på medicinerna. Men det är inte så illa att jag inte orkar göra någonting. Jag gör det som behövs göra, men inte så mycket mer.

Imorgon ska jag träffa Emma, jag hoppas att hon har ett supermirakelpiller som väntar på mig.

Jag har helt tappat motivationen till den här medicinförändringen.