Ledsen

Johan ringde och berättade glatt att hans föräldrar kommer imorgon. Dom är jättetrevliga människor, jag älskar ju dom. MEN. Att han ringer klockan tio på kvällen och berättar det så får jag bara panik. Jag får panik och måste städa, allt måste se perfekt ut. "Men inte bryr dom sig om det"

När jag mådde absolut som sämst så sa Lasse att han skämdes över oss för att det var så stökigt i vårat hem. Det svider fortfarande. Mycket. Jag var så långt ner man kan komma i en depression. Jag kommer aldrig att kunna må sämre än vad jag gjorde då. Jag orkade inte kliva upp ur sängen, det var ångestmonster överallt och det enda sättet jag hade för att orka leva var att hugga sönder mig själv. Jag åkte in och ut ur akuten, jag klarade mig med nöd och näppe. Ett stort monster åt upp mig inifrån och han skämdes över att det var stökigt. Stökigt. Jag kommer inte ens ihåg hälften av den tiden, jag var helt borta.

Han skämdes. Dom kommer hit imorgon. Johan jobbar hela dagen imorgon och har fortfarande inte kommit hem från sitt fiskande.

Ibland blir jag bara så ledsen. Johan känner mig, bäst av alla människor i världen. Sen blir han irriterad över att jag får panik.

Och det gör mig ledsen. Jag känner mig ensammast i världen. Jag saknar min familj, min familj.