Varför gömmer du dig, lilla räkan?

När jag blir orolig och nervös så kryper jag ofta ner i sängen och gömmer mig. Jag vet inte om det är något jag har gjort hela mitt liv eller om det är ett beteende som har kommit dom senaste åren. Jag hade ingen ångest liggandes över mig igårkväll, bara rastlöshet. Den inre rastlösheten, som nämns så många gånger i mina papper. Den rastlösheten.

Jag kryper snabbt ner i sängen, gör mig till en liten boll och drar ett täcke över. Jag trycker in täcket under benen så att det blir tätt och försöker göra det så tätt som möjligt. Sen försöker jag att inte få panik för att jag inte får luft. Ren fräsch, luft.

Sen kommer han in. Han har borstat sina tänder, tagit på sig en vit, tíght t-shirt och luktar gott. "Men räkan? Varför ligger du där?" Han lägger sig bredvid och lyfter bort täcket över mitt huvud. Inga svar behövs utan automatiskt så gnider jag mitt huvud mot hans axel. Den inre rastlösheten. "Vad är du orolig över?"

Sen börjar våran lilla konversation som skulle kunna liknas med terapeutiskt samtal. "Varför är du så orolig lilla räkan? Det är okej att oroa sig, men när det påverkar för mycket måste man lugna ner sig lite." Jag berättar att jag är så orolig att någon ska dö. Tänk om någon i min familj dör. Oron över att något hemskt ska hända har jag alltid och vissa stunder så får den ta över. Irrationell oro.

Vi pratar en stund om allt möjligt. När han hittar en tår så blir han förvånad och säger: "Men gråter vi verkligen, räkan?" Han kollar med jämna mellanrum om jag gråter, det gör han alltid och när han väl hittar en tår så blir han förvånad. Jag kan gråta lite närsomhelst när vi ligger i sängen och pratar. I vardagligt tal så kan jag komma på mig själv att gråta. Inte storgråta, utan det rinner liksom bara några tårar. Det gör aldrig det när jag är med någon annan, bara med honom.

Han låter mig få vara liten och ynklig och kallar mig lilla räkan, hans alldeles egna lilla räka. Hans räka som kommer att bli en sån bra mamma. Hans räka som kommer att gå i skolan och klara av den. Han pratar om framtiden med sån entusiasm. Min lilla räka. Jag vet inte om det är något medvetet han gör: att prata om den ljusa framtiden som om den vore helt självklar.

Sen påminner han mig om dom mest självklara saker som jag behöver få höra. En påminnelse om att inte låta känslor ta över, en kärleksförklaring och en puss i pannan.

Jag är hans oroliga, ynkliga, nervösa lilla räka. För alltid.