Ingenmansland

Min vardag består, liksom alla andras, av olika uppgifter som måste göras. Diska, laga mat att äta, kanske handla.. you know. Men varje dag har alltid någon ny uppgift som inte hör till det vanliga. I mitt fall är det oftast möten, tråkiga möten. Läkare, terapeut, försäkringskassan..

Problemet med dom uppgifter som inte är regelbundna är att jag liksom 'kör fast' när jag ska göra dom. Oftast så måste jag ladda i flera timmar för att komma igång och det kan ta fasligt lång tid att göra dom enklaste uppgifterna. Även dom dagliga uppgifterna kan ta väldigt lång tid att göra, om jag har en dålig dag.

Idag var det tänkt att jag skulle gå på iksu (gymmet) och simma, vilket är en av dom nyare uppgifterna på mitt schema. Det är inte varje dag, såklart, och detta leder oftast till mycket bekymmer eftersom det inte hör till mina rutiner som jag nätt och jämt kan klara av. Så idag laddade jag hela bussresan upp till Umeå från Övik men det visade sig vara helt i onödan eftersom jag aldrig kom iväg.

Det är inte själva simningen som är jobbig. Visst, det kan vara ganska tråkigt men jag uppskattar det monotoma i uppgiften. Det som är jobbigt är att komma dit. Det tar ungefär en kvart att gå dit från oss, så det är inte promenaden som är jobbig heller. Jag tog på mig min bikini och mjukiskläder över, packade iordning väskan.. sen tog det stopp. Det gick inte mer. Jag skulle ta på mig skorna och istället för att kliva ut genom dörren så satte jag mig i hallen och började nästan gråta. Det är så frustrerande!

Jag kallar den här stunden, som nu var i hallen, för ingenmansland. Jag sitter där och hjärnan lägger sig på noll, den slutar fungera. Sen börjar jag vanka av och an i lägenheten i ren frustration och Johan brukar nästan alltid komma och krama på mig, för han ser hur jobbigt det blir för mig. "Om du inte orkar, då ska du inte gå. Ta ett beslut; antingen så går du, eller så lägger du ner det totalt och hoppas på en bättre dag."

Folk som känner mig vet att jag inte är lat. Jag kämpar nästan konstant och försöker, försöker och försöker lite till för att komma dit jag vill. När jag försökte plugga så slet jag som ett djur och fick med jämna mellanrum utbrott då jag kunde skrika, gråta och bara lägga mig ner på golvet i ren förtvivlan. När jag gråtit en stund i all bedrövelse så samlade jag ihop mina papper, sorterade dom och försökte platta till dom efter att ha knövlat ihop dom.

Jag har alltid tänkt att det är såhär jobbigt för alla andra människor, att alla kämpar lika hårt och det är inget att gnälla över. Men nu har jag förstått att det här inte är dett s.k 'normalt beteende'. Det är något fel i systemet som gör att det blir svårare och jag kan därför förlåta mig själv lättare över mina misslyckanden.

Men idag kan jag meddela att jag har vunnit och klättrat ur mitt ingenmansland och börjat baka bullar istället för att simma. Jag måste ju väga upp med något.

Jag tror bara att det är viktigt för mig att komma ihåg det här.