Tjurskallighet

Jag trodde att jag helt seriöst inte skulle orka pallra mig iväg till läkaren, men det gick! Och det var helt klart värt det.

Jag fick träffa en läkare som heter Lotta och hon var jättesöt. Och det var inte som ett vanligt läkarmöte där man ska vara så effektiv som möjligt utan hon tog lång tid på sig och pratade faktiskt med mig. Vi pratade länge om allt möjligt, hon ville nog se vars jag står nuförtiden när det kommer till diagnos och sånt. Tydligen så känner hon sig trygg i att öka medicineringen och trygg i det faktum att jag inte kommer att lägga mig ner och ge upp om den inte funkar. Vi pratade om tjurskallighet, vilja och överlevnadsinstinkt.

Det finns så mycket hjälp att få! Jag blir helt yr. Om inte just Concerta funkar för mig så finns det många andra mediciner som kan hjälpa, man börjar med den här för den är mest "snäll". Hon berättade mycket om ADHD, som jag inte visste. En massa saker som stämde in. Helt plötsligt så känner jag mig inte som en hjärnskadad mongis, utan som en människa som många andra, jag är bara sjuk. Små konstiga beteenden och sätt jag har för att klara av vardagen är sånt man går igenom med arbetsterapeut, jag har kommit långt utan rätt hjälp.

Hon berättade också om känslan av misslyckande. Hur en del människor som lider med ADHD helt enkelt inte orkar kämpa mer, man har misslyckats så många gånger att det inte är värt besväret. Det kändes bra att jag inte var en av dom människorna.

Jag är positivt inställd till livet, kommer inte att ge upp i första taget och fortsätter satsa stenhårt på det jag vill ha. Det är många som inte orkar/vill det.

Vilken tur jag har haft ändå.