Jävla cp

Den här vansinniga rastlösheten drabbar inte bara mig, den drabbar även Johan och den driver honom till vansinne. Jag vankar fram och tillbaka, lyfter, petar, luktar, tittar, skakar, sparkar till, lyssnar på allt. Allt. Det här är helt outhärdligt, för oss båda. Det är som att jag har nått någon magisk gräns där det inte finns några hämningar.

Så nu ska jag göra något som alla tjockisar gör i sin ensamhet på nätterna: baka kladdkaka. Jag tycker inte ens om det så himla mycket och Johan kan inte äta den eftersom han ska väga in sig för tävlingen imorgon. Helt jävla meningslöst alltså. Att packa kräver alldeles för mycket koncentration och att dammsuga såhär sent brukar inte vara populärt i ett alldeles för lyhört hyreshus. Så att baka kladdkaka som egentligen är socker med lite kakao i känns lagomt avancerat.

Förbannade jävla helvete. (Förlåt Mamma, nu svär jag också). Det här driver mig till gränsen av total hysteri och jag kan inte göra något åt det. Jag hatar det här. Hatar det! Och Johan blir väl inte väldigt glad av det han heller. "Vad är det som har hänt, egentligen? Du beter dig ju som en galning och det var längesen du mådde såhär." Ja, vad är det som har hänt? Jag har inte en jävla aning, faktiskt. Om jag ska vara helt ärlig så har jag ingen aning varför jag beter mig som jag gör, jag kan inte kontrollera mig själv, mina tankar och mina handlingar. För ett tag sen så stoppade jag i mig dubbla dosen av Heminevrin (tror jag den heter) så nu skiter jag i vad läkare säger. Nöden har ingen lag.