Förkyld

Idag har jag jobbat och målat ex antal barn, blåst upp ballonger och förbannat barn i inte mindre än åtta timmar. Sedär. Jag var så knäckt efteråt att jag for hem och somnade i sängen efter nån minut. Jag är inte gjord för åtta timmars arbetsdagar. Helt seriöst, hur fan orkar man jobba ÅTTA timmar varje dag? En del jobbar ju t.om. TIO. Herregud. Dumheter!

Jag var förkyld redan när jag gick dit och förkylningen blev inte bättre av att snoriga barn satt och nös och hostade mig i ansiktet halva dagen. Så nu är jag riktigt krasslig och missar därför Mimmis inflyttningsfest och det gör mig inte bara lite bitter. Tack vare att jag är sjuk så missade jag Ellen idag också.

Så egentligen är det här nog en riktig skitdag. Men eftersom jag och Johan har pratat om djupa saker så har vi kommit fram till att jag är en ytterst pessimistisk människa och jag borde börja se saker på ett lite mer.. ja. Positivt sätt, kan man väl säga.

Jag skulle gärna hävda att jag inte är pessimistisk. Jag går gärna under benämningen Realist, men tydligen så är gränsen hårfin. Jag har alltid tänkt att jag och Johan på något sätt jämnar ut varandra med att han är så vansinnigt positiv och jag negativ, men här börjar skon klämma. När jag konstant beklagar mig över livets svårigheter, som att Molly Sandén existerar eller att allt helt enkelt suger, så blir det lätt att han sugs ner i mitt hål av bitterhet. Det förstår jag verkligen, jag har bara inte riktigt tänkt på det.

Men nu när jag är medveten om detta fenomen så ska jag försöka tänka lite först. Må hända att Molly Sandén är djävulens avkomma, men det borde nog egentligen inte förstöra flera timmar av en kväll. Kanske borde jag se över alla timmar jag spenderar på att beklaga mig över saker och börja prioritera lite.

Det är dock svårt att se livet som något ljuvt och vackert när man helt plötsligt sugs ner i ett hål av ångest och vill dö. När man har missbruk och ångest som dagliga gäster blir man lätt lite bitter. "Det går ju bara åt helvete ändå."

Fast samtidigt så ser jag mig själv som en ganska naiv och alldeles för godtrogen med tanke på hur oändligt många gånger jag har 'misslyckats' och ramlat ner i ett hål av ångest. Jag tänker jämt på att det ska bli bättre, att imorgon blir en bättre dag. Men det kanske behövs mer? Det kanske behövs mer optimism här i livet ändå.

Så om jag ska skriva om idag så är det ju ett faktum att det var riktigt, riktigt jävla jobbigt att hålla igång åtta timmar. Men samtidigt så var det roligt, utmanande och viktigt för min utveckling. Att komma hem och känna att man har gett allt och lyckats bra är en bristvara i mitt liv. Jag tänker oftast att jag kunde ha gjort bättre, men idag hade jag inte kunnat göra bättre än vad jag har gjort.

Så:

Hej dagboken!

Idag har jag haft en riktigt tung dag. Det har varit hur mycket människor som helst. Sura föräldrar, gnälliga barn och andra dryga saker. Men jag har haft så himla kul! En del barn var hur gulliga som helst och jag har fått lära känna nya människor.

Min förkylning har blivit värre så jag missade Mimmis inflyttningsfest som jag hade sett framemot och jag missade att få träffa Ellen. Förkylningar är ett väldigt dumt påhitt.

Vad sägs om det där?