Ilska

Idag kommer inte att bli en bra dag, och jag går helt klart med på det.

Jag mådde riktigt jävla skitdåligt igår och ringde mobila teamet, där det är tänkt att man ska få hjälp när man mår dåligt, och jag fick åka in och träffa en läkare. Världens bästa Jenny skjutsade mig och väntade med mig. Mötet med läkaren gav absolut ingenting och istället för att få med mig en lugnande tablett så åkte jag hem tomhänt. Jag fick erbjudande om Atarax eller Theralen, och jag har ätit dom båda förut bara för att konstatera att dom var skitdåliga.

När hon på ett väldigt opedagogiskt och klumpigt sätt förklarade att hon tyckte att hon skulle stjälpa mig istället för att hjälpa med att ge mig en Sobril eller annat, blev jag så trött. Trött. Hur är det tänkt att jag ska orka med att komma tillbaka till livet utan stöd från psykiatriska? Hur i helvete ska jag kunna orka leva med det faktum att det inte finns något att luta mig tillbaka på när det kommer till professionell hjälp? Självklart har jag mina fantastiska vänner och min älskade familj, men det finns inget dom kan göra när mitt inre gör uppror och gör mig till ett monster?

Eftersom jag hävdar att hela historien med mobila teamet och läkare vara fullkomliga idioter så bestämde jag mig för att ringa till dom och låta dom få höra mina spyor av aggression och förbannelser. Men eftersom Carina, den lilla fittan, helt plötsligt försvunnit så var jag tvungen att jag ringa till mobila teamet. Det är dock svårt att kontrollera min frustration, vilket jag var tvungen att göra eftersom jag pratade med en annan människa än igår, så jag började gråta. Jag hade tänkt och föreställt mig att jag skulle döda någon verbalt, men istället blev jag liten och ynklig och grät.

Det är fruktansvärt jobbigt att må så vansinnigt dåligt och samtidigt veta att det inte finns någon hjälp att få. Den hjälp jag behöver är tabletter och det får jag inte. Jag behöver inte sätta mig ner och prata med någon. Jag behöver verkligen inte prata med Carina. Jag behöver en paus av lugn för att strukturera upp det hela och det lugnet kan jag bara få från tabletter.

Om man ska få tabletter så ska man vara självmordsbenägen, prata om att snitta upp sig själv eller hota med att göra någon illa. Jag kan inte göra något av dom, så det är inte ens värt besväret att åka upp dit och vänta i väntrummet som tanten som just ringde och sa. Jag ska anmäla mig i luckan och sen vänta på att få träffa en läkare. Men eftersom jag är naiv och desperat ska jag nog försöka ta mig dit.