Frustration

Hur kunde jag hamna här? Varför ska det vara som det är nu?

Mitt liv har stannat upp och jag ser hur livet rusar vidare utan mig. Jag har 'bara' varit dålig i några dagar nu, men det känns som en evighet. Som att det alltid varit och alltid kommer att vara såhär.

Problemen börjar hopa sig. Imorgon börjar skolan, hur ska jag orka det? Vem ska jag ringa och vad ska jag säga? Ska jag strunta i att gå till skolan imorgon och istället ta igen redovisningen någon annan gång och hamna efter i planeringen? Vilken kurs ska jag strunta i för att orka med den andra? Vilket är smartast?

Man måste vara listig för att kunna vara sjuk och få den hjälp man behöver. Eftersom min kontaktperson har försvunnit och kan brännas levande på bål så kan jag inte gå genom henne till läkare, som man ska göra. Så nu måste jag själv ringa, ringa, ringa och tjata, tjata, tjata. Idag var jag extra smart, för jag ringde till mobila teamet och bad dom lämna en lapp så att dom kan ta upp mitt ärende imorgon på ronden. Jag fick fyra tabletter och nu har jag en kvar. Vad ska jag göra sen?

Jag lyssnar på Norah Jones och gråter. Jag tror av besvikelse.

Samtidigt som jag gråter så upprepar jag hela tiden i mitt huvud: "Ett steg framåt, två bakåt. Ett steg framåt, två bakåt. Ett steg framåt, två bakåt.." Sen tänker jag att det snart blir en ny dag med nya möjligheter. Möjligheter till att få hjälp och möjligheter till att kunna få nya idéer att klara av vardagen på. Det blir en ny dag imorgon.

Frustrationen gör hela situationen outhärdlig och istället för att ens försöka hantera den så dunkar jag handen i betongväggen om och om igen. Min hand ser smutsig ut, men det är den inte. Den är blå.