Naivitet

Idag vände det helt och slutresultatet blev en mental brakedown. Jag vet inte riktigt varför, men ibland blir allting bara så.. overväldigande?

Jag satt och läste om ADHD. Medicinering, stödgrupper, bloggar.. ni vet. Sånt man googlar omkring på. Sen var det som att det tog stopp. Jag blev så trött och jag kände direkt den där känslan av orättvisa alldeles för intensivt.

Det finns som sagt väldigt mycket information och stöd för unga äldre, som det kallas. Men när jag började läsa en blogg som var mycket populär så berättade tjejen om att hon hade planterat om sina blommor och tjatade på lite om det. Kontentan var att hon hade färdigställt arbetet och hon hade fått många kommentarer i stil med: Bra kämpat tjejen! Och: Nu kommer det säkert att vända för dig!

Det är ju jättefint och bra att det finns så mycket stöd och information.

Men jag vill inte. Jag vill inte fortsätta vara såhär. Jag vill vara naiv igen och hoppas på det bästa, inte veta om att framtiden innehåller ständiga kamper mot mig själv. Jag har kommit på varför jag tycker att det känns så jobbigt med att ha det på papper: det blir verklighet. Jag vill inte veta att det kommer att vara såhär tungt resten av mitt liv. Självklart så har jag ju bättre dagar och perioder, men jag kan inte vara naiv längre.

Och blablabla med allt bra. Men jag vill inte! Jag vill inte vara med och leka den här leken mer.