Självklart så löste sig morgonens "lilla" brakedown som fick mig att ligga i sängen i nästan två timmar innan han ringde på sin lunch och vi pratade en stund. Inga problem. Inget att oroa sig över.

Men det är som att det låser sig i min hjärna och jag kan inte tänka på något annat än vilken börda jag är. Jag vet att jag egentligen inte borde säga, tycka eller föreställa mig något sånt. Men om sanningen ska fram så är jag en väldigt påfrestande människa att ha med att göra.

Ibland glömmer jag bara bort vilken bra människa jag egentligen är. Jag är en väldigt ödmjuk och snäll medmänniska. Jag vill folk gott och jag är en bra vän, även fast dom flesta har flytt snabbt som tusan när dom förstått att jag är sjuk på det sätt jag är. Och jag vet, man ska inte kalla det för sjukdom, men jag gör det ändå.

Jag kan inte jobba, gå i skolan eller på något annat sätt fylla någon funktion här i världen. Människor omkring mig hade en tendens att försvinna, speciellt dom som jag hade förut. Jag minns inte riktigt vad det egentligen var som fick dom att försvinna, för om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad jag har gjort för fel. Men något fruktansvärt måste jag ha gjort, eftersom dom försvann. Jag var så borta på mediciner att jag nästan inte kommer ihåg någonting från tiden runt sista året på gymnasiet. Jag kommer inte ihåg något från slutproduktionen, vad som hände efter det och vad som hände två-tre år efter det. Men uppenbarligen så måste jag ha gjort något väldigt hemskt, för alla dom människorna är otroligt snälla. Men det är väldigt frustrerande att inte veta vars det gick snett.

Nuförtiden så vet jag att det egentligen inte spelar någon roll. Det var för längesen och det är inget jag minns och jag har lovat mig själv att inte gräva ner mig i det där hålet som jag så noggrant har byggt åt mig själv. Det finns ingen anledning att plåga mig själv med det. Även fast jag ibland triggar igång mig själv och blir arg, riktigt arg. Men det är nog mest för att jag är så besviken över hur allt blev. Det är lätt hänt att jag tänker att jag inte räckte till för att jag var en elak människa.

Jag försvann, dom försvann och historien är slut där. Jag är en bra människa. Du är säkert en bra människa du med.

..men ibland önskar jag att dom plågas lika mycket som jag har gjort.