Fan!

Nu är den här, rastlösheten. Den plågsamma rastlösheten där jag vill så mycket men kan så lite, det fastnar. Jag vankar av och an, spelar piano, kollar på disken, sätter mig vid datorn, kollar efter recept på glutenfria baguetter, kliver upp, spelar piano, spelar lite gitarr.. i all oändlighet. Jag har gått runt i två timmar nu och jag vet så väl vad jag behöver göra. Jag måste diska och städa, ta en dusch, äta någonting, gå på affären.

Det som är intressant i det här är att rastlösheten känns mycket konstigare nu än vad den gjorde tidigare. Ibland när jag är påväg till exempelvis affären så kan jag komma på att det var så himla enkelt att komma iväg. Det tar inte två timmar att komma iväg, det tar en. Jag hoppas att det är pågrund av medicinerna, det kan ju också vara så att jag faktiskt är medveten om mitt beteende och därmed fokuserar på det som inte riktigt funkar. Jag har liksom inte ens vetat om att jag gör såhär. Eller, jag visste inte hur mycket ångest det framkallar att inte komma iväg, förut trodde jag att det enbart var ångesten som hindrade mig.

Men samtidigt så blir det så himla intensivt ibland. Jag har bara sovit några timmar, hoppade nästan upp ur sängen och tänkte rädda världen. Idag tänker inget stoppa mig!

Och sen fastnar jag. Fan också. Fanfanfan.