Jag vet inte riktigt vad jag tycker om saken. Jag tror att nästan alla som ska börja skolan imorgon känner någon slags form av förväntan, det gör också jag. Men samtidigt så rusar ångesten genom kroppen och jag drabbas med jämna mellanrum av total panik. Jag har nog aldrig haft såhär stark ångest inför skolan. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det egentligen är som ger mig denna ångest. Är det att jag har fått den här diagnosen och fått problemen på papper? Är det att jag sätter alldeles för stor press på mig själv?
Egentligen så borde det ju gå bättre den här gången, nu när vi vet vad dom största problemen sitter och jag får rätt medicin och hjälp. Men samtidigt som lugnet jag borde känna över diagnosen, så ökar också känslan av förväntningar. Jag borde rent logiskt lyckas bättre, men vad händer om jag inte gör det? Det kommer att slå hårdare än någonsin och jag är väldigt, väldigt nervös inför det.
Men hur jag än vrider och vänder på det så börjar projektet imorgon, vare sig jag vill det eller inte. Jag måste försöka.
Nu blir det åka av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar