Läkare

Jag har ju helt glömt bort att berätta hur det gick i skolan igår!

..det gick bra. Vi satt mest och diskuterade vad man tänker på när man hör ordet psykiatri. Som väntat så var jag den som inte direkt var populär. Anledning:

Det var som väntat många i klassen som spydde galla på det faktum att det inte finns några resurser, det är jag helt klart med på. Resultatet blir ju såklart att det inte förekommer någon förebyggande behandling i form av t.ex. terapi för människor vilket snabbt leder till att det oftast slutar med en total brakedown och det behövs mediciner. Då häver man över problemen på läkarna som inte har någon tid.

Här börjar skon klämma. Tro mig, jag är minst lika förgrymmad över det faktum att det inte finns några pengar och att det dras ner lite överallt inom sjukvården. Men det faktum att det skrivs ut antidepp löjligt mycket är inte läkarnas fel. Dom har inte tid med något annat. Det finns ingen annan hjälp att få, då får man ta det man blir erbjuden.

Så då hamnade jag i en diskussion där jag var den mer pessimistiska människan och resten var så naiva att dom trodde att dom kunde ta på stjärnorna om dom sträckte upp handen. "Om jag blir läkare så tänker jag inte skriva ut mediciner innan jag har pratat med patienten några gånger!" Ha!

På senaste tiden så har jag börjat förstå att jag ofta får 'gå före i kön' när det kommer till läkare. Dom flesta kan få vänta några veckor innan dom får en tid, jag kan ibland få träffa en läkare samma dag som jag ber om det. Jag är helt sjukt bortskämd! Jag antar att det är för att jag är stabil som ett korthus vissa perioder. Men ändå. Dom lyckas ofta klämma in mig i schemat. Kanske är det för att jag är så effektiv när det kommer till dom här mötena? Jag pluggar på och strukturerar upp vad jag egentligen behöver för hjälp, så när jag går dit vet jag vad jag behöver. Sen kompromissar vi och jag får gå hem. Det kan gå på tio minuter.

Fast oftast så behöver vi bara se över min medicinering lite och diskutera doser, men det gör dom ofta på sina ronder att det inte är några problem. Åtminstone inte nuförtiden, för nu har jag Emma. Hon är nog den mest effektiva människan inom vården jag någonsin har träffat. Om jag behöver ett nytt recept så är det oftast redan gjort innan arbetsdagens slut.

Nåväl.

Jag har haft en riktig sovmorgon idag och jag får lite ångest över att jag inte har kommit igång än. Jag måste ringa till Musikanten och få tag på gubben som fixade med fiolen för att fråga om han vet något om den. Typ hur gammal den är och sånt. Men eftersom jag inte har ringt än och det var några dagar sen han fixade med den, så har han säkert glömt det och för varje dag som går minskar chanserna att han ska komma ihåg den. Inte bara lite ångestframkallande.