Förbannelse

Jag känner mig alltid så dum då jag skriver om mina känslomässiga problem. Jag känner ibland att jag är fulländat körd i huvudet när jag berättar om hur jag beter mig.

Det är inte det jag behöver, om man säger så. Jag vet på något plan att jag beter mig konstigt när jag sveps iväg i irrationella känslor, men jag kan inte hjälpa det. Känslorna sliter bort mig från sunt förnuft samtidigt som dom låter mig se den andra sidan där allt hålls inom normala ramar. Där det finns gränser. Ibland känns det som att jag sitter i en bubbla av extrema känslor samtidigt som det utanför är lungt och stilla. Det är en förbannelse. Och ibland får jag nästan inte plats i bubblan, för känslan av skam kväver mig.

Imorse så lyckades jag med en riktig höjdare innan Johan började jobba. Han petade som alltid på mig innan han for iväg så jag kunde ta mina mediciner, men imorse hade jag vaknat väldigt tidigt och tagit min medicin och sen somnat om. Den stunden mellan min lilla stund för medicinintag och till Johan väckte mig var fylld av fruktansvärda mardrömmar. Kontentan av dessa drömmar var som vanligt att Johan svek mig, så jag vände mig femåringstjurigt och struntade i honom.

Han ringde mig när han kommit fram till jobbet och frågade om jag var arg på honom. Vanligtvis så har jag lärt mig att kontrollera mina irrationella känslor lite mer än tidigare och har lärt mig att avsluta samtal innan jag säger något jag ångrar.

Men eftersom jag var ordentligt förvirrad och yrvaken så tänkte jag inte på vad jag sa och PANG så hade jag förstört. Jag tänker inte gå in på detaljer på vad jag sa, men tro mig, jag betedde mig så himla löjligt. Han blev självklart förolämpad och la på luren. Sen tog det en halvtimme innan jag fattat vad jag gjort och jag ville sjunka ner genom jorden. Vad har gjort? Varför gjorde jag sådär?

Så fort jag hamnar i något sånthär så slits jag i stycken av alla tankar på vad jag har gjort fel i hela mitt liv. Dom där monsterstora misstagen som gjort att jag förlorat så mycket. Minnen sliter mig i stycken och det gör fysiskt ont. För det är många misstag. Så många att jag inte kan räkna dom. Jag får ingen ordning på tankarna och jag vågar inte ens skriva en lista för att strukturera upp.

Men det som plågar mig mest, det som får mig att vilja gömma mig i ett hörn, är det faktum att det är Johan som drabbas nästan alla gånger. Det är han som får ta smällen och jag förstår inte hur han står ut. För ibland står inte ens jag ut med mig själv.

Det här är inte en sjukdom, det här är en förbannelse.