Men kolla! Ett långt inlägg!

Jag måste berätta om något obehagligt som hände häromdagen.

Jag rakade bort Johans hår och dealen var att han skulle dammsuga upp allt. När jag sitter i vardagsrummet och tittar på tv så gör han det, men det hör inte jag. Jag satt alltså fem meter ifrån honom och när jag går till köket för att hämta något så märker jag att han har dammsugit golvet. Hur gick det här till? Jag har inte märkt någonting.

I vanliga fall så vet jag att jag kan 'försvinna' lite ibland, jag märker inte riktigt saker och det är lite svårt att få min uppmärksamhet. Men såhär illa har det aldrig varit. Jag kan ibland komma på mig själv att jag har suttit framför teven i en halvtimme som dock har känts som fem minuter. Jag glömmer direkt bort vad det var som hände i filmen och jag är rent i allmänhet förvirrad.

När vi såg Harry Potter på bio så hade Johan somnat till en liten stund (??) och efter vi sett klart på filmen så frågade han mig vad som hade hänt medan han sov. Jag kom inte ihåg någonting.

Men att jag är obehagligt mycket glömsk är något vi visste redan från början, men nu på senaste tiden har det blivit värre. Hur kunde jag missa att han dammsög? Det är ju inte direkt den tystaste aktiviteten.

Är det här något jag säger till läkaren? Jag blir helt nervös. Den här medicinen har verkligen börjat ge bra resultat, tänk om dom tar bort den för att jag är så borta ibland! Jag vet inte om jag vågar berätta det.

Fast i slutändan så vet jag nog att jag kommer att säga det. Jag har ju en tendens att vara väldigt ärlig mot t.ex. läkare och Försäkringskassan. Annars så blir det bara skit av alltihopa, allt kommer ifatt en till stund. Om jag försöker fuska med att få pengar eller nåt från Försäkringskassan så skulle det ju helt klart komma ifatt mig, efter jag har haft monsterångest ända sen jag ljög. Jag är dålig på att ljuga, väldigt dålig.

Nåväl, det löser sig nog när hon behagar sig ringa.

Jag börjar förstå vad folk snackar om när det kommer till sånhär medicinering och resultatet en del ADHD-patienter kan få, det är helt magiskt. Utan att jag riktigt har märkt det så är saker så mycket enklare nuförtiden. Dom senaste dagarna har jag haft vansinnigt mycket mindre ångest. Jag har kunnat gå iväg på affären utan att inte komma iväg på flera timmar, ibland kunde det ta en hel dag. Jag har haft det rent omkring mig utan att disken blir ett monsterstort berg och soppåsar som står i hallen.

Jag och Johan bråkade ganska ordentligt för några dagar sen, eller, det var mest jag som bråkade och var arg. Med all rätt.

Men istället för att jag grävde ner mig i problemet och ältade det i flera dagar så la jag det helt enkelt åt sidan. Jag kan inte komma ihåg att jag har gjort det någonsin. "Det var ett misstag, alla gör misstag." Herregud. Är jag ens samma människa?`

Trots all denna förbättring så är jag ångestfylld inför att börja skolan. Tänk om det inte funkar det här gången heller? Jag känner sån himla press inför det här. Inte från andra, tror jag, utan från mig själv. Alla omkring mig hoppas ju såklart på att det kommer att gå bra, mina förutsättningar har ju ökat om man säger så.

Den enda jag kan komma på som ligger på mig litegrann är Johans mamma Ingrid. Hon säger så himla konstiga saker ibland. Exempel:

"Spelar du mycket piano nu Martina?"
- Jaa, det gör jag väl. Iaf om man jämför med förut!
"Men vad bra! Jag tror att det är det första tecknet på att du håller på att bli frisk."

Det kan låta som en vardaglig konversation där hon bara är glad för att det börjar gå bättre för mig. Men det är det inte. Hon använder begreppet 'frisk' alldeles för mycket. När är man frisk? Vad innebär det? Varför är dom så besatta av att jag ska bli det? Självklart är hon glad över att det går bra med mitt spelande, dom vill ju så gärna att jag ska spela och hålla min musikaliska ådra färsk, om man säger så. Men jag får ändå en obehagskänsla, det är svårt att förklara.

Om vi jämför om jag skulle ha en konversation med t.ex. min Mamma så skulle det nog snarare gå såhär:

"Spelar du mycket piano nu Martina?
- Jaa, det gör jag väl. Iaf om man jämför med förut!
"Åh, vad kul! Går det bra?"

Förstår ni skillnaden? Det kanske är ett dåligt exempel.

Och dessutom så slår dom fortfarande in paket till mig med massor av tejp och vill sitta och titta på mig när jag öppnar dom! Även fast jag och Johan har sagt flera gånger att det bara innebär ångest. Mycket mycket ångest. I min familj så tänker man inte riktigt på det längre. Jag får presenter i påsar, eller så öppnar Johan dom. Det är ingen grej man tänker på längre.

Min familj är bäst.

"Vet du hur mycket jag älskar dig, räkan? Jag älskar dig mest av allt i hela världen, nästan mer än vad jag älskar min familj." Det är nog den finaste kärleksförklaringen man kan få. Han är för alltid min.
..
"Och det spelar ingen roll vad som än händer, du kommer alltid att vara min räka."