Ensamhet

Jag känner mig så outhärdligt ensam ibland, som idag. Igår hade Mimmi sin födelsedagsfest i Övik och jag såklart inte med. Jag är aldrig med nuförtiden. Jag får nästan inte ens tänka på att dricka alkohol nu när jag har börjat med den nya medicinen och jag kan inte lägga mina dåliga levervärden åt sidan och strunta i dom.

Samtidigt som jag inte riktigt känner att jag hör hemma med allt supande och det livet, så hör jag inte hemma där jag är nu heller. På Johans sida, för här är jag det svarta fåret. Vad Johan än säger.

Jag lever som i två världar och det känns helt värdelöst. Jag försöker helt desperat att klänga mig fast i Johans grupp med all träning och sånt, för det är det livet jag behöver, men jag tycker att det är okej att fara på festival och supa ner sig totalt i några dagar i sträck och röka en limpa cigg bara sådär. Och att bara nämna att jag är sugen på en cigg kan ge mig en arg blick och bitter kommentar om att det bara är idioter som röker cigg. Och knäcka fingrarna? Nädu, det ska man inte göra. Tänk på att du spelar piano!

Men eftersom jag äter mina mediciner och måste satsa framåt och strukturera upp mitt liv, så måste jag rent logiskt tänka på hur jag lever istället för att leva för stunden och hoppas på det bästa. Jag är inte en sån människa. Jag hatar att planera vad jag ska äta en vecka framåt och strukturera upp saker med listor.

Så då måste jag hitta något sätt att arbeta med båda grupperna och hitta något mellanting. Men det känns som att det bara går bra när man är med mina vänner sen förut, för där spelar det ingen roll om man inte super, röker, knäcker fingrar och är fet utan dåligt samvete.

Om jag ska vara med i Johans gäng så ska man helst inte göra någonting av det jag nämnde tidigare, då får man en lite bitter kommentar. Och att dom tränar hundra gånger i veckan och tycker att det är helt normalt gör inte saken bättre.

Äh. Jävla skit.