Svartsjuka

Jag är vaken! Johan hade i uppdrag att peta till mig innan han for på jobbet så att jag skulle kunna ta min nya medicin så att den skulle börja verka lagom till när jag ska kliva upp, men jag kan inte somna om. Jag kommer nog aldrig att kunna göra det. Vi har ju dragit upp den ett snäpp till, så jag har nog några sömnlösa nätter framför mig. Men det är det värt.

Jag är fruktansvärt svartsjuk och paranoid och jag vet att det är fjantigt. Dom coolaste människorna är dom som avslappnat kan sitta när deras partner är ute och super, jag kan inte det. Ibland så blir jag så himla paranoid, jag spelar upp olika scenarion i mitt huvud så att jag är beredd när det går åt helvete. Lika bra att ställa in sig på att det går åt skogen, då slipper jag bli besviken. Ibland föreställer jag mig det så intensivt att det känns som att det har hänt på riktigt.

Det här är ett ganska stort problem i vårat förhållande. Det är svårt för mig att släppa taget om honom. Han är ju världens bästa pojkvän. Han är genomsnäll, fördomsfri, vansinnigt snygg och har alltid funnits där för mig. Jag kan inte föreställa mig en bättre pojkvän.

Så nu när han ska börja skolan så blir det himla jobbigt för mig. Dels för att jag nästan har övertygat mig själv att han kommer att hitta en bättre flickvän än jag och dels för att våra liv kommer att ändras drastiskt på en massa olika plan.

Självklart så pratade vi om det här, det är lika bra att ta upp det. Jag mår redan dåligt av det och jag kommer att må mycket sämre när han väl börjar i skolan.

När vi hade ett vuxet och moget samtal fick jag inte den respons jag ville ha. Jag ville att han skulle lova mig trippelt (den heliga formen av löfte) att han aldrig skulle skaffa sig en ny flickvän. Att vi ska gifta oss och föralltid vara tillsammans.

Istället för den responsen så fick jag svaret att han antagligen inte skulle hitta en ny flickvän, men om han gjorde det så skulle han säga till. Ett diffust svar alltså. Han kan inte lova något trippelt, vilket faktiskt är omöjligt. Men det var inte det svar jag ville ha och istället för att känna mig lättad så kände jag bara mer ångest. Han berättade gång på gång hur mycket han älskar mig, att hans flickvänsradar var ur funktion och att han aldrig skulle vara otrogen mot mig.

Men jag kan inte se det, för jag är helt förblindad av dessa irrationella känslor som alla grundar sig i mitt dåliga självförtroende.

Hur blir man av med sånahär känslor? Hur dämpar man denna paranoja? Jag kan verkligen inte göra det. Jag vet hur jag egentligen borde känna för att vara sådär avslappnad och cool partner.

Jag önskar att jag kunde tänka "det som händer är redan förutbestämt" eller nåt annat flummigt, men det går inte. Flummiga svar om viktiga saker är nog något av det värsta som finns. Förbannelse!

Så nu kommer jag att gå runt och må dåligt över det här i evigheternas evighet. Han är det bästa som har hänt mig och bara tanken på att han skulle vara med någon annan gör att jag fysiskt mår illa och får ont i magen. Och även om han skulle avsluta våran förhållande innan han börjar ett nytt så skulle jag antagligen göra något dumt och förstöra så mycket som möjligt och leta redan på bruden och slå ner henne. På riktigt. Och vad han än säger, så kommer jag att ha dödsångest med jämna mellanrum.

För jag är ingen cool och avslappnad flickvän. Jag är en flickvän som är helt körd i huvudet.